watch the slow boat hit and run

Min ensamma sjukhelg ska jag minnas för två saker: en bok jag läste ut och en skiva jag började lyssna på.

Årets bokrea fick inga katastrofala följder för min del. Det blev några barnböcker som alltid nu för tiden, men för egen del klarade jag mig undan med två vuxentitlar. Den ena var inte alls på rean, men den talade till mig, och vem bryr sig förresten om bokrean.

Norske författaren Lars Myttings Hästkrafter är en genomsympatisk bok om Erik Fyksen, som kämpar med näbbar och klor mot den sortens modernisering som berövar allting sin särpräglade personlighet. Han har renoverat sin mack till en exakt kopia av den Mobilstation den var på sextiotalet och tillgodoser precis de behov på den lilla orten som finns. Dessa är inte ciabatta och blöjor, utan drivremmar, tändstift och kvalitetsverktyg. Och förstklassiga, ja intuitiva reparationer av traktens bilpark!

När planer på omläggning av vägen offentliggörs förstår Erik Fyksen att mackens framtid hotas. Han gör allt för att slippa lägga ner den: bland annat försöker han träffa ett avtal med sin bensinleverantör för att kunna flytta macken till ett läge invid den nya vägsträckningen. Höjdarna i Oslo har förstås andra åsikter än Fyksen om vad en bensinstation ska kunna stå till tjänst med och när en av representanterna kommer på besök får hon själv erfara skillnaderna mellan storstan och landsbygden.

"Så här", sa Erik och böjde sig över hennes knä. "Det är inte rullbälten i den här. Du får inte beställa fisk på Hjǿrnekafeen."
"Jag är inte synsk."
"Gör som när du är på en vägkrog. Utgå från att kocken inte kan laga mat och ännu mindre gillar att laga mat. Beställ något enkelt, något som de kan klara av. Rödspätta? Du kunde lika gärna ha bett om smörgröt. Försök hellre med pannbiff. Men potatisen kommer alltid att vara dålig, så ta pommes frites. Och hamburgare brukar gå bra. Men brödet är alltid smuligt, så det säkraste är lövbiff. Det tror jag att till och med en gordonsetter kan laga till."
...
De körde förbi centrum. Några Taunusar och Pontiacen körde fram och tillbaka.
...
"Stopp! Stopp! Stoooopp!" utropade Ellen och drog upp knäna.
"Va?" sa Erik utan att bromsa.
"Herregud. Du hade ju väjningsplikt för den grå bilen! Det var nära ögat!"
"Här är det bara att gasa på. Såg du inte att den kom från en grusväg? Den väg vi kör på är asfalterad."
"Det här är inte klokt."
"Använd bara sunt förnuft. om du möter något riktigt stort, till exempel en traktor med släp, en lastbil eller skolbussen, så har du under alla förhållanden väjningsplikt."
"Och om vägarna och bilarna är lika stora?" sa Ellen.
"Då får du avvakta. Förresten, vägen du ser där, den som kommer ner från Folkets hus – där är det väjningsplikt. Den är så hal på vintern att ingen har en chans att stanna. Så alla har vant sig vid att lämna företräde där även på sommaren."
Ellen stack in händerna under låren och stirrade ut.

I takt med att Fyksens mack blir alltmer kringskuren börjar han förstå att den egentligen är ett monument över en för längesen förlorad kärlek och över en sorg som han vant sig vid så till den grad att han inte kunnat skiljas från den. Och kanske att det kan finnas ett annat liv bortom skenet från den sista norska Mobilpegasen.

Om den här bensinstationen hade funnits på riktigt skulle K-spanarna ha varit stammisar där. Själv skulle jag ha gjort allt för att ta mig dit. Det är nåt så urbota sunt i Fyksens sätt att resonera, i hans syn på bilar och att reparera dem. Det är inte nostalgi, utan en önskan om en tillvaro och en verklighet som är gripbar och möjlig att förstå. Så länge man har en bil det går att meka med har man kontroll över sin värld. Så fort man skaffar ett modernt as där det inte går att fixa en säkring utan att byta en hel modul för sjutusen spänn, då är man inte herre över sitt eget liv längre, inte fullt ut.

Det är möjligt att den som inte är road av hårdfakta om motorer och allsköns reservdelar finner läsningen tradig, men jag som är bilfåne njöt i hundranitti. Ändå är det här ingen roman för tekniktokar i första hand. Det råkar bara vara så att miljön är en mack med smörjgrop där persongalleriet har hamnat. Råkar den här romanen korsa din väg, k. läsare, så ratta hem och läs den.

Milstolpe nummer två blev alltså en popskiva. Annars vore jag väl inte Miss Gillette! Men eftersom det redan blivit så mycket bok ska jag nöja mig med en förfluffad reflektion:

Om nån har frågat har jag alltid påstått mig gilla Japan. I torsdags kväll fick jag ett mess med frågan om jag gillade Taking Islands in Africa, och jag svarade jovars, men märkte själv vilket vagt intryck av den jag hade. Bestämde mig för att friska upp minnet och plockade fram plattan den är hämtad från: Gentlemen Take Polaroids. Och upptäckte att inte bara Taking Islands är så bra att den golvade mig totalt, utan att hela skivan* är lika obeskrivligt tät. Hela helgen har jag pluggat Polaroids och blir bara mer och mer galen i den. Herregud, jag kan ju knappt ha lyssnat på den alls på den tiden det begav sig! Ändå har jag haft den på vinyl i tjufem–tjusex år. Men det var primärt Tin Drum som snurrade hemma hos mig. Så ytterst besynnerligt, för Polaroids är som ett destillat av den musik jag lyssnade på då: elegant, melodiös och dessutom med en del originella arr som gör att låtarna inte blir trista efter trettio lyssningar. Nu har jag stoppat in Polaroids i mobilen också så att jag kan lyssna på den när och var som helst. Det behövs, för jag befinner mig i det stadiet då jag får abstinens om drogen förvägras mig.

Och nu kanske nån kan tala om för mig om David Sylvians Blemish som kom för några år sen är värd att lyssna på. En del säger att den är hans bästa hittills. Men den kan väl inte komma i närheten av Secrets of the Beehive?

*med undantag för spår tre, Burning Bridges