En nåd att stilla bedja om

Mitt hittills förhärskande minne av Falun är att jag köpte ett par linnen skandalbilligt på en HM-rea där 1991. (Tältlägret i närheten av den där hoppbacken existerar i en egen geografi och kan därför inte räknas, även om minnena därifrån står ut som i relief färglagd med överstrykningspenna.) Realinnen från en butik vid en absurt lång gågata alltså: men nu är den hågkomsten utskåpad av det som utspelade sig i måndags på en teaterscen på andra sidan vattendraget där bakom köpstråket.

Jag har sett teatertruppen förr: senast i fjol somras då jag satt höggravid, uppsträckt mot ryggvärken, flera timmar i fyrtiogradig värme i ett solstekt tält och blev bestänkt av ensemblens svettkaskader (om jag svettades, hur var det då inte för dem). Då: Romeo och Julia och tre skådespelare på scenen. Nu, i Falun: Shakespeare – den absoluta sanningen, och på scenen bara en. En ensam liten clown i svarta puffbyxor, enkel vit skjorta och strumpbyxor inhandlade på Lindex i Falun dagen till ära.

När blandbandet i högtalaranläggningen tystnar står han där och trycker vid säckvävsdraperiet, plirar förskrämd ut över gradängen där den förväntansfulla publiken tornar upp sig. Hur ska detta gå, tänker man. Ska han ro det i land (vilket betyder: ska han lyckas få mig att skratta lika mycket som man har förespeglat mig?)

Så dumt att undra det. För han dompterar oss, den lille pajasen, han härskar över scen och auditorium med humor och hån och häckel och fasa för att bli utsatt, indragen i denna interaktiva föreställning, eller ska jag kanske hellre kalla det tillställning; själv kallar han det för stand up commedia och det liknar inget jag upplevt tidigare. Faktiskt liknar det inte riktigt ens den här teatertruppens andra pjäser. Men publikpåhoppen finns med och jag är tacksam över att Husse har valt platser som omöjliggör ofrivilligt skådespelande. Redan efter nån minut är kvällens slagpåse utsedd. Clownen rackar ner på honom när han torkar imma från glasögonen: en handling som tydligtvis går att driva gäck med i all oändlighet och som så småningom ska rendera honom famnen full av pajas en nära clownen-upplevelse.

Alltså: inte riktigt sant att den lille pajasen – Lasse Shakespeare, eller Will Beischer – är ensam om att spela upp den här pjäsen. Publiken medverkar i högsta grad, ibland till och med uppe på själva scenen, vilket såklart är det som skapar hela den improvisationslika stämningen. Ingen går säker: hur långt bak man än sitter kan man få ovett för att man skrattar på fel ställe, eller på fel sätt, eller inte alls skadeglädje är den sannaste glädjen. Sufflören och teknikern Otto har en icke oansenlig roll. Han får läsa långa ramsor ur manus och får sen skit för det. Det är omöjligt att avgöra när Shakespeare kommer av sig på riktigt och när han låtsas. Själv misstänker jag alltmer att han aldrig nånsin virrar bort sig i texten. Men hur kul vore det? Lika mycket som den lille pajasen gör bort publiken gör han bort sig själv, och det är naturligtvis underbart. Inte minst pinsamt är det att flickvännen hela tiden ringer honom på mobilen och tjatar och lägger sig i alla tittar på mig nu ju. Hon är kritisk och humorlös och svartsjuk jag älskar dig med … jo, jag menar det visst och Will får sina fiskar varma när han skroderar för mycket eller berättar skrönor om mattevikarier med glipor mellan blusknapparna men jag var ju fjorton år!

Inte heller i den bemärkelsen stämmer det att det bara är en person på scenen. Will Shakespeare delar den med en allvetande berättare och dessutom med Lasse Beischer. Eller kanske rättare: dessa tre samsas i den lille clownen och slåss om att få bre ut påfågelsstjärten för åhörarna. Det är en dynamik som driver pjäsen framåt i tvåhundratjugo i en första akt som blir trekvart längre än beräknat det här är jävlarmig det sämsta jag har varit med om! och som efter pausen rusar in i samma dödsföraktande fart i en trafiklabyrint med rondeller och enkelriktat och väjningsplikter som lågaktningsfullt nonchaleras. Men då och då, just när man tror att skrattet ska stelna till kramp, stillnar manus och bjuder en bensinspillsskimrande vattenpöl att reflektera i.

Sen rivstartar kaoset igen med en välriktad spark i arslet – på kollektivet publiken, på imbrillan, på Gud (som egentligen heter Henrik), på nån estetelev eller lärarjävel – och man släpas med i den vilda jakten på Shakespeare, på sanningen om honom. Hur var det då i London på Shakespeares tid? Fakta finns och är kända. De är väl en sorts sanning. Att Will var ett omhuldat barn. Att han tvangs gifta sig med den äldre Anne för att hon blev gravid. Att skådespelare kom på 24:e plats i den tidens världsordning, bara några få steg över jumboplatsernas djur, växter och stenar men jag, jag får hålla till i rekvisitaförrådet. Annat föder frågor, som detta att åren då de tre barnen var små brukar kallas Shakespeares förlorade år. Clownen skildrar här med inlevelse hur Wills vardag måste ha tett sig med tre småbarn i hemmet bajs och skrik och puré. Han vet hur svårt det är att få nånting gjort då. Vi vet det alla (utom möjligen esteteleverna). Vi skrattar alla (även esteteleverna) åt den stackars hysteriske Will som byter blöja, värmer välling och rusar runt med barnvagnen. Vi skrattar åt i stort sett allt han gör och säger, och gör vi det inte häcklar han oss för det och då skrattar vi ändå.

Men ändå är det här ingen billig buskis, ingen simpel underbältetkomik, ingen lättköpt slapstick. Det är smart, det är kvickt, ja stundtals vittert; det är vigt och halsbrytande och fingerfärdigt fumligt. Det är helt enkelt fenomenalt från första stunden till den sista, då den lille clownen stiger ner i den sammetsfodrade kistan och sluter locket Imorron ska vi till Kävlinge.

Som tonåring var jag några somrar guidekollega med Lasse Shakespeare på Varbergs fästning. Hans guidningar var såna att man ibland smög sig med på dem bara för att få lyssna på honom. Idag är verksamheten en annan. Se för allt i världen till att uppleva den själva, k. läsare. Missa inte. Gack och se. Res genom riket för att få vara med om. Låt inget stå i er väg. Jag skojar inte. Faktum är att jag inte ens överdriver. Tvärtom är jag förtvivlad över omöjligheten i att återge mer än en yttepyttedel av hur mycket den här föreställningen berikar ens liv.