let me count the ways

"Livet är hårt", säger han med en vänlig blick in i kupén när han börjar fylla i boten. Solen skiner och om det hade varit sommar skulle syrsorna ha knirkat i värmedallret. En sån plats är det vi befinner oss på: öde, vidsträckt och framåtpekande som i en amerikansk roadmovie. Jag har bara några mil kvar hem efter en långkörning och är behagligt bedövad, har vuxit samman med bilen.

Mitt på en raka, långt bort, står plötsligt en människa. Jag lättar på gasen och försöker se vad orsaken kan vara. När jag har hundra meter kvar börjar gestalten gestikulera åt mig. Det är en polis; hon vinkar in mig till vänster om vägen där det står två målade bilar och ytterligare ett par–tre poliser. Jag stannar så strategiskt som det lilla utrymmet tillåter, vrider av tändningen, knappar ner rutan.

"Det gick lite för fort där enligt kollegan", säger en av dem. Jag nickar frånvarande: Ja ja, javisst. Den kvinnliga polisen kommer gående och visar upp laserinstrumentet som hon har mätt min hastighet med. Jag kastar en flyktig blick på det, är inte särskilt intresserad, det här är så oviktigt. Hinner uppfatta siffrorna 101 och 300.
"Enligt den här höll du hundraett", säger samme man. Jag nickar igen och rycker på axlarna, har ingen aning om hur fort det gick men det kändes sansat, hundraett är säkert så rätt så. Som om det spelade nån roll. En bil kör förbi bakom ryggen på oss, den första efter mig.
Den manliga och den kvinnliga polisen går tillbaka till vägen och en annan kommer fram med block och penna. Han lutar sig framåt, stöder blocket mot fönsteröppningen och säger vänligt: "Livet är hårt."

"Ne–ej", säger jag lugnt och möter hans blick. "Jag blev klar med min fyrtioårskris igår och jag har inte mått så här bra på mycket länge."
Han drar lite på munnen, tittar in i kupén igen, fyller i dagens datum på boten innan han tittar upp på mig. "Jaså?"
"Ja … det har varit den jävligaste sommaren i mitt liv. Men nu är det över."
Han fortsätter med att fylla i mitt registreringsnummer. Jag betraktar pennans tveklösa rörelser och måste fråga: "Kom du ihåg det utantill? Så på direkten?" (Jag har själv en förmåga att lägga regnummer på minnet genast och ser här en situation där denna praktiskt taget värdelösa talang faktiskt skulle komma till pass.)
Då skrattar han till och visar mig att han klottrat ner numret förut på ett annat ställe på blocket. "Ja du, jag har själv fyllt femti så jag vet vad du menar. Vad har din kris handlat om då?"

Och medan han fyller i sin – min – bot dryftar vi i kortfattade men inkännande ordalag olika livskriser. Det han gör med händerna känns ovidkommande: det viktiga är kommunikationen mellan oss, mötet med en annan individ.
"Tvåtusen", säger han och jag nickar igen, mest av artighet, för det intresserar mig inte, det heller.
"Det går väl till nåt välgörande ändamål", säger jag och tar emot lappen.
"Fyra och en halv miljard", säger han. "Jag hörde nyss att det går till bistånd."
"Jaså", säger jag, "jag som trodde det gick till vägunderhåll och sånt."
Sen önskar han mig en bra dag och jag reciprokerar. Vänder i den smala fickan, fortsätter ut på den tomma vägen med solen i ögonen och en förbipasserande inre notering av det faktum att detta var min första plump i protokollet efter tjugotvå år. Känns inte viktigt det heller. Jag är på väg hem. För första gången på mycket, mycket länge är jag verkligen på väg hem.

Jag ger mer gas: jag kan knappt bärga mig.