om tårar var guld

Den första boken har guldfärgat omslag: Yngling på guld av Ernst Brunner. Den handlar om tavelkuppen i slutet av 2003 då några tavlor stals från Nationalmuseum, Rembrandts Yngling på guld den främsta bland dem.

Brunner har lyckats med det sällsamma att göra spänningsläsning av ett brott vars utgång redan är känd. Tavlan är numera återbördad och domar har fällts. Det vet vi. Ändå gör man ogärna avbrott i läsningen. Utredningstekniska fakta kan vara förlamande trista att tugga sig igenom, men här används de nästan som konfetti: författaren strösslar en näve här och en där, så att uppgifterna singlar ner där de pryder sin plats. Också rånargalleriet är paljetterat med kulörta detaljer som känns helrätta. Även om Brunner knappast kan ha haft riktigt sån detaljkännedom om deras förehavanden har han förvaltat sin konstnärliga frihet väl. Här visar han upp den sida som jag tycker bäst om: en prosa och framförallt en dialog som klarar av att vara på en gång mustig och kärv, som uttrycker mängder i spartanska formuleringar.

Bokens andra del handlar om Rembrandt, hans målargärning och liv, hans allt förgörande förtvivlan över barnen som inte fick leva många dagar och hustrun som också dog när hon till sist födde ett barn som faktiskt levde en tid på jorden. Och efter hans död: hur det lilla, sedermera stulna, självporträttet färdades genom Europa för att så hamna i Stockholm.

Tredje delen skildrar skeendena som ledde till att tavlan återbördades till Nationalmuseum (som Brunner envisas med att kalla för Nationalmuseet av en säkert välgrundad men för mig okänd anledning). Här tycker inte jag att spaningsarbetet är särskilt spännande. Nej, det som fascinerar är de transkriberade mobilsamtalen mellan vissa av de inblandade.

"Hej Pa. Vad är de fy fan?"
"Fy fan det ringde, tre fyra gånger va. Lyssna!"
"Ja."
"Först, varför kom den där killen, den där arab och prata bort sitt fy fan, vad är det med den där jävla idiotjäveln?"
"Han har problem också förstår du."
"Okey, han har problem, han kan inte säg hotar och så där, det går inte fy fan, va, va, varför snackar han så där? Va heter han?"
"Nej, nej. Det var en specialman."
"Va?"
"Skit i det, jag vill inte prata på telefon så där."
"Okey, lyssna, jag har problem med det visum, jag säger till dig. [...] vi kommer tillsammans i Denemark och vi får den grejen och pengarna."
"Va menaru den grejen?"
"Den grejen fy fan, du vet, den skiten."
"Ja."
[...]

Så där håller det på. Det som sägs är nästan obegripligt för mig, som ändå vet precis vad det handlar om och vad som ska ske. Hur samtalsparterna kan förstå varann är en gåta. Och ju mer av dessa dialoger jag läser, desto obegripligare ter det sig att sånt drägg (ja ursäkta då, men vad ska man annars kalla dem) kan få tillåtas tafsa på ovärderliga konstverk, att de med rånarluvor och avbitartänger och en vokabulär på tvåhundra ord ska kunna beröva alla andra möjligheten att uppleva till exempel ett Rembrandtporträtt på guldbelagd kopparplåt (i boken redogörs även för de juridiska hindren för ordentlig bevakning och säkerhetsarrangemang vid tiden för rånet). Jag baxnar inför den tanken. Och tillstår att jag inte minns mig ha sett Yngling på guld i verkligheten, men att jag tänker följa strömmen och göra det så fort jag bara kan.

Den andra boken har guldsnitt fast det är en pocket och ett aptitligt, aningen överexponerat foto på framsidan. Martina Lowdens Allt har jag varit nyfiken på ett tag och det är inte utan pirr som jag hämtar den beställda boken på bibblan. Jag flippar igenom den. Det är en kloss, men satsytorna ser lättätna ut.

Texten är mycket riktigt lättillgänglig i den meningen att den är läsvänlig, men innehållet tröttar ut mig mycket snabbt. Allt är en dagbok förd av bokjaget, som är nitton år på första sidan och tre år äldre på den sista. Står det i alla fall på baksidan, för jag lägger ifrån mig eländet efter kanske fyrtio sidor. Det är helt enkelt för tröttsamt. Där jag befinner mig just nu är det sista jag önskar att få ta del av en überpretentiös überspänd übernojig och überneurotisk flickstackares försök att ta sig ur sitt egenhändigt hopteoretiserade glastorn och ut i verkligheten. Eller om det är hennes försök att knåpa ihop ett glastorn varifrån hon kan sitta och se ner på bössen utan att behöva beblanda sig; jag hann inte riktigt avgöra vilket.

Nix pipel: detta är navelludd jag inte vill veta färgen på. Som jag konstaterat om andra böcker/filmer/löksoppa: tidigare i livet skulle jag säkert ha blivit salig över sån originell excentricitet, men nu … Orka, säger jag bara.