ineffable effable effanineffable

Här är han: the cat formerly known as min katt; han som nu för tiden kallar sig Sittot och kommenterar på min blogg. Det var ungefär fem och ett halvt år sen jag träffade honom sist och tänk, jag tror att han kom ihåg mig än. Om inte annat har han antagligen olfaktoriska minnen som talar om att jag inte är farlig. Jag kliade honom på de vanliga ställena och han bar sig åt som han alltid gjort. Det blev en tillgiven liten andakt där på golvet.

Den enda katt jag vet som ser ut som en uv.

Dessutom är han tassikappad sen unga år. Eller handikattad,

eller vad det kan heta.

För två veckor sen sa jag till the cat formerly known as min katts husse att jag trodde att han – katten alltså, inte hussen – skulle gå och kola vippen innan jag kom för att hälsa på. Bara för att det skulle vara typiskt; på samma sätt som att det aldrig blir regn när man rustar sig för det, utan bara när man går hemifrån utan både paraply och regnkappa. Och han börjar ju bli till åren också, Sittot. Hussen sa att han (katten; det bär mig emot att kalla honom för den, så den k. läsaren får stå ut med vissa syftningsoklarheter) plötsligt, några dagar efter min dystra profetia, hade tagit för vana att ligga i timmar på ett särskilt varmt ställe som han hade hittat i badrummet, och att han (husse) då hade trott att jag skulle få rätt.

Lyckligtvis fick jag inte det. Istället fick jag klappa den mjukaste kattpäls jag vet och upptäcka att jag faktiskt skulle ha blivit rätt ledsen om jag aldrig mer fått göra det. Och jag som för det mesta går omkring och tror att sånt inte rör mig alls.

Att Sittot inte är min katt längre, och inte har varit det på nio år, beror på att jag vid den tiden halvpendlade mellan min dåvarande bostadsort och min morfars hemort. Morfar blev allt skruttigare de sista åren, och som jag kunde ta jobbet med mig brukade jag åka och bo hos honom ett par veckor i stöten för att han skulle slippa vara så ensam. Katten fick hänga med, förstås. Men så småningom gick det upp för mig att han (katten) var tvungen att slåss för sitt revir varje gång han hade varit borta från det, vilket ju måste ha varit oerhört stressande: flera ordentliga ronder med slagsmål varannan eller var tredje vecka, därefter en kort tids lugn och så samma visa igen på det andra stället. Jag fann mig till slut i att det kanske vore anständigare att låta katten bli bofast.

Hur det kom sig att han (katten, ja) hamnade där han hamnade minns jag faktiskt inte riktigt: det kan hans husse kanske ha godheten att påminna mig om? Hur som helst var det allt annat än lätt att lämna ifrån sig sin katt. Ett helt år gick jag och hade ont samvete för det: undrade om han saknade mig, om han kände sig övergiven, ratad och oälskad. Sen hälsade jag på honom i det nya hemmet och såg hur bra han mådde, att han hade vuxit som katt. Han hade fått två yngre kolleger som sambor och slapp vara ensamkatt. Dessutom hade han en husse som inte var (tror jag) lika påflugen som jag. Men då, efter ett år, var det uppenbart att han kände igen mig. Det var det också förra gången, för drygt fem år sen. Nu? Jag vet inte. Kanske. Litegrann, förmodligen. På nåt sätt.