hur allting sjunger sin gryningssång

Inte mycket till natt är det, men den är ändå omisskännlig: de fotolikt orörliga björkarna i ett svart som ögat vet är grönt mot den omörka himlen ropar ut det. Ju obefintligare rörelse i lövverket, desto svårare rolösheten i mig. Men jag vet inte varför det för mig tillbaka till de plågsamma ljuva sommarnätterna på västkusten. Kanske för att den oförtröttliga vinden där har sin motsats i de inåtvänt stilla grenarna här.

Nej jag vet inte: jag vet bara att såna här nätter ska man vara ute och vandra – planlöst, rastlöst – över ännu ljum asfalt ska man vandra med sina tankar, för inget kan få tankar att mogna som nattvarm asfalt och daggdoftande björklöv (vem skulle lagra ett vin i plasttunna?). En tanke mår inte bra av att ligga overksam: den ska brukas, bråkas; tankar vill råkas, vill frågas och fråga. Vill våga gå vidare ut ur den förbannade sommarnatten som är så opålitlig med sitt envetna skenljus: det som bara sprider mörker över allt man tänker.

Ett namn står kvar i mitt simkort som det glasklara minnet av en sommarnatt för mycket längesen.