Nobody knows where they might end up

Nu börjar det likna nåt.

Hur det kommer sig att de två beigaste och mest ointressanta är seriens huvudroller övergår mitt förstånd. Meredith Grey har en jungfrudom att försöka återerövra efter sin slampiga, olyckligt förälskade period och har därför bestämt att Derek Shepard inte får ligga med henne trots att de är så ihop man kan bli till och med för den amerikanska publiken. Hon snarkar så att han inte kan sova, och beklagar sig dessutom över att han är orakad. Hur står han ut? Finns det ett enda försonande drag hos henne? Det skulle i så fall vara att hon av evigt obegripliga orsaker har fastnat för honom, den lika fule som triste.

Nåväl: de båda mespropparna kan få hållas: nu har seriens två snyggaste äntligen börjat nalkas varann. Det är med tvekan och det är med eftertryckliga reservationer: hon är ju chef och han gör fortfarande sin AT-tjänst. Men mellan dem sprakar det så man drar efter andan i varje scen som är deras. De har blivit knäsvaga av varann vid kuvösen, och så för en vecka sen kysste de varann i baren. Den kyssen försöker bägge förneka nu, men alla vi andra (och de också, innerst inne) vet att det bara är en tidsfråga innan krutdurken exploderar. Bägge har blicken, bägge vet vad det handlar om. Both of them know where they will end up. Och det gör inget att han är yngre än hon: han vet vad han duger till, att han kan axla utmaningen.

Det här är teveserie när det är som bäst. Utlova mycket, förvägra oss inget – men håll oss på halster. I sinom tid får vi det de längtar efter. Till dess drabbar Addie och Alex samman i våra fantasier, och de gör allt: allt de inte får på sjukhuset, allt konventionerna och yrkesrollerna förbjuder dem. I våra fantasier är de fria. Och snygga, det är de ändå.