Don't tread on an ant, he's done nothing to you

Nån gång under de senaste två veckorna bosatte sig en myrkoloni i vårt skafferi. Jag upptäckte häromdan att en tungt trafikerad myrlänsväg hade öppnats mellan balkongtröskeln och köket: den löpte i kanjonen under bänkskåpen och letade sig in mellan skafferiets dörr och tröskel. Där inne i dunklet hade kolonisatörerna slagit ner bopålarna under rotfruktskorgen, i vilken några gamla rödbetor låg och var … alldeles för gamla.

Att det varit alltför hektiskt, ja rentav kaotiskt, i tillvaron på sistone har kunnat förmärkas bland annat på köksgolvets skick. Under normala omständigheter åker dammsugaren fram var och varannan dag för att avlägsna förödelsen efter bebisens kulinariska härjningar i sin barnstol, men i på tok för många dagar har smulor köttfärsklimpar tuggade gurkbitar tomatskal havrekuddar mannagryn fått ligga där de drällt ner. Men nu har ingen av oss har haft tid eller ork att städa bort ens det. När vi upptäckte myrorna i vår skaffningsborg reagerade vi dock äntligen. Tillsammans lyfte vi ut allt som belamrade skafferigolvet, och vi slängde, städade och torkade. Och klämde ihjäl myror! Efter många myrförpestade dagar på stranden vet jag att myror ogärna går där de påträffar horder av döda kamrater. De bär bort liken, men väljer fortsättningvis en annan väg runt min handduk. Alltså låter vi alla ihjälklämda eftersläntrare ligga kvar. Fortfarande hittar vi enstaka individer, men jag är ganska säker på att nybyggarna har övergett myrbyn i vårt skafferi.

Denna rapport kan läsas bokstavligt, men också bildligt om man är lagd åt det hållet.