Små kalas och stora

Dead dog party i går afse:

– Killar över huvud taget är inte intresserade av …
– Vadå?
– Jag är mer av en parkeringsvakt som bryr sig.
– Vad är de inte intresserade av?
– Jag är ju inte intresserad av knyppling – det är ju inte tjejer heller, det vet jag ju.
– Men vad är det killar inte är intresserade av? Över huvud taget?
– Man får förlita sig på sin snygghet.
– Kan ni inte säga det? Vad är dom inte intresserade av?
– Försökte hångla men misslyckades? Hur misslyckas man med det?
– Snälla! Säg!
– Jag tog faktiskt inte en enda av alla sjuhundra stencilapparater vi hade.
– Men kan ni inte säga vad det är som killar över huvuvd taget är intresserade av?
– Äsch, du hörde fel. Så sa vi inte.

Vid det här laget har klockan virvlat runt sina visare så långt att himlen som bäst står och provar den Krakainspirerade slöja som den såhär års kallar natt. Vi hinner inte många repliker förrän den beslutar att nej, tids nog står jag brud men det blir längre fram på året. Och av åker den gryningsgrå tyllen igen.

Själv hjälper jag hjärnan att drapera sig i den slöja som svirvlar i glasen framför oss på bordet. Det började jag med långt tidigare på dagen, när slöjan var hallonröd men förvirrande nog doftade smultron. En klädsam (inifrån mina ögon sett, i alla fall) yrsel infann sig snabbt i solgasset, men framför allt är det en tilltagande heshet som indikerar antalet urdruckna glas och deras innehåll. Nu när sommardunklet gör de andra runt bordet till okända gäster med svar som inte tillfredsställer några av mina frågor har min röst hunnit bli rätt så sprucken. Och vid det laget gör det heller ingenting. Det har varit två strålande dagar: två dagar som strålat av sol och av värme, mänsklig och himla- (himla varmt har det varit, alltså). Vår yngsta dotter, vår lilla ivriga glada docka, har firat namnkalas.

Flaggan fladdrar för mig.

Tjena lelle pôjk! Vad heter duuuu då?

Klädd i en klänning som både hennes syster (för tre år sen) och hennes mor (för betydligt fler år sen) burit blev hon hälsad välkommen i den stora gemenskapen: för där var de, nästan alla de viktigaste och närmaste på en och samma gång. Lite överväldigad var hon allt, men på det hela taget fann hon sig i uppvaktningen och i att bli överöst med gullegull av alla som redan vet så mycket om henne fast hon kanske inte ens har träffat dem. Vår bebis är en riktig långdistansbebis som på bara två tupplurar klarar att rulla hatt ända till midnatt utan att gnälla ett endaste dugg. Det såg vi i lördags.

Göteborgs diamant. Och B-borgs briljant.
Och så en ledstjärna från Kalmar.

Igår såg vi att hon orkar ett dagslångt gardenparty med vårdträdsplantering och evighetslångt kaffebord också. Bara hon får vara med och dela på pizzorna som till slut i ren lättja hämtades hem, så är hon inte den som beklagar sig. Och att mor och far köpt hem några plastade sexpack var ju lägligt nu när hon behöver nånting att ta stöd mot för att resa sig.

Schysst pall farsan.

Nu skulle jag vilja lägga upp åtminstone hundra bilder från helgen, men viktigare är nog att ägna spaltutrymmet åt ett innerligt tack till alla er som var här och välkomnade vår minsta lilla dotter med de bruna ögonen. Ni har tagit emot henne med utbredda armar och det är en känsla som hon kommer att bära med sig, bäras fram av, ut i livet. Kom hit ibland och hälsa på henne – hon behöver er!

Just det – jag menar dig!