Miss Understanding

Men så kom den äntligen: just när jag hade gett upp hoppet kom ett meddelande från Amazon att man nu kunde förhandsbeställa Jason Falkners I'm OK You're OK som skulle släppas den 26 april. För den som redan har väntat i över åtta år känns det inte okej att vänta i några veckor till. Inte en sekund längre än nödvändigt vill man vänta då: självklart förhandsbeställde jag, och även om sändningsdatumet senarelades
var det inte med många dagar och det gjordes bara en gång, och så rätt som det är kommer maken in från brevlådan med ett paket som är häpnadsväckande litet i förhållande till den monumentala förväntan jag hunnit bygga upp under de senaste sju åren eller så (första året närmast efter Can You Still Feel? var jag ju inne i förälskelsefasen och önskade mig ingen mer Jasonplatta).

Can You Still Feel släpptes tidigt 1999; jag köpte den vid ett besök i Seattle och föll förstås handlöst för den. Hur kan man undgå det? Den måste vara en av historiens sju bästa popplattor. Men jag hade inte väntat på den så som jag senare, efter den, suktade efter vad som helst av Jason Falkners hand.

Pressningen jag får är japansk, så i cedeaskens omslag finns ett litet ark med låttexterna översatta till japanska. Dessutom är bonusspåret I Don't Mind inkluderat sist på plattan, och det gör jag ju förstås inte – har nåt emot en extralåt. Men hur klarar man ett sånt ögonblick, hur uthärdar man den oerhörda anspänning som det innebär att trycka igång sin cedespelare och få ta emot det man väntat på så fruktansvärt länge, tänk om det inte är bra, tänk om det bara är vanligt bra (You're OK) och inte Jasonbra (I'm OK), vad gör man då, vart tar man vägen, exploderar hjärnan av besvikelse, kan man överleva det?

Första gången jag hörde Jason Falkner var jag alldeles oförberedd, både på honom och på det som hände runtomkring. Jag hade lyckats ta mig upp ur en dödligt självdestruktiv period som sånär hade kostat mig … ja, jag vet faktiskt inte, men tröskeln för vad som är sunt hade definitivt överskridits innan allt vände så sakteliga och jag lyckades ta mig till ett ställe som var bättre för mig. På det stället stötte jag ihop med en gammal bekant som fick livsglädjen att återvända och det var han som spelade Jason för mig. Han sa Här ska du få höra på nåt bra, och så tryckte han igång I Live, och efter det kunde livet aldrig mer bli som det varit. Jag hjärta Jason lika med sant, forever. Det var underbarnets solodebut Presents Author Unknown som blev min inkörsport: en platta jag återkommer till med jämna mellanrum för att upptäcka ännu mer i. Det är en ung platta, en spretig platta, men spretig på samma sätt som en sorgfälligt stajlad, "ostajlad" frisyr: vartenda strå pekar åt ett exakt utvalt håll. Kanske kan man säga att den är en provkarta med ett brett urval av olika stilar som Falkner behärskar, och den kan kännas lite för löst sammanhållen för min smak. Men en låt som Afraid Himself To Be, för att inte tala om Don't Show Me Heaven, urskuldar vad som helst, och så som sagt I Live som jag håller för att vara den bästa Falknerlåten alla kategorier.

Min sävliga Harman Kardon tänder sin blå lampa och räknar spåren på ceden. En liten pilsymbol dyker upp på displayen och efter olidligt många och långa sekunder är han där i mitt rum: Jason Falkner. Äntligen är han hos mig. Som jag har väntat! Och jag känner inte igen honom. Åtta år har gått sen Can You Still Feel? med sin slimmade elegans och sina välregisserade krumsprång och jag hittar inget av det i detta. Snyggt är det, och den recensent som en gång sa att Jason Falkner är en sjukt bra låtskrivare har fortfarande inte fel. Men ingenting drabbar mig. Öppningsspåret är solitt, gediget hantverk, en stark melodi. Ändå fastnar den inte genast. Ändå är det inget som sätter sig. Under nån av mina många senare lyssningar fäller maken en kommentar som sammanfattar det ganska bra: "Vilken vanlig låt. Vad konstigt att en så vanlig låt inte har skrivits förut." Fast eftersom det är Jason är det ändå alltid bra – inget jag säger bara för att jag råkar gilla Jason – och jag lyssnar mer: en gång om dan lyssnar jag, för jag vill ta det varligt med den här skivan, inte gå för snabbt och slarvigt fram och förstöra alltihop. Och nej: det dröjer inte förrän This Time har förfört mig grundligt. Den är låten som man initialt fäster sig vid och som man alltid kommer att ha ett gott öga till även sen man fått andra favoriter på plattan.

Fyra – fem år efter den andra fullängdaren börjar suget efter nytt material bli svårt att kuva. Jason slänger åt oss suktande fans några mellanplattor att dregla över medan han i lugn och ro rider ut sina privata stormar och fullbordar sitt tredje storverk. 2001 kommer Necessity: The 4-Track Years, med lite gammalt i ny kostym och lite nytt, och 2004 ger han oss Bliss Descending som innehåller exklusiva fem spår – men vilka spår! Popsnöre som jag är och förblir är det så här jag allra helst vill höra Jason Falkner. Det här är vattentät pop, det är amfibiepop, det är pop så snygg och drömsk att jag faller i trams varje gång jag hör den. Och för oss som aldrig aldrig kan få nog finns sånt som egentligen inte finns att bärga med det osynliga Nätet: varför en låt som Princessa inte släpps på skiva kommer jag aldrig att kunna förstå, men kanske ska man se det som en liten blinkning åt oss som verkligen älskar Falkners musik.

Men så en morgon är det en annan låt jag längtar efter att höra. Jag startar med Run Away, och jag fortsätter med den eftersinnande och lite sorgsna sista delen av plattan. Falkner skriver själv på bladet i konvolutet att I'm OK You're OK är en framställning av sex år i hans liv, att den ger uttryck för allt från den högsta euforin som kan ernås av ett uträttat storverk till utanförskapets och den förlorade kärlekens mörkaste bråddjup, och att detta knippe melodier är en resa genom såväl skönhet, kaos och tvivel som, slutligen, acceptans. Det hör jag plötsligt nu: hur människan bakom den här sekvensen av låtar betraktar skeendena i sitt liv, och hur han rannsakar sig själv – trots att det bitvis är oangenämt eller rentav plågsamt – för att kunna ta sig vidare åt nåt konstruktivt håll i livet. I bonusspåret I Don't Mind reser han sig, öppnar dörren för mig och möter min blick; där har han nått slutsatsen att han faktiskt inte behöver göra sig till längre. Det är med ett visst vemod han bjuder in, men: första låten på skivan är den senast skrivna av alla spåren, och eftersom så många cedespelare (till exempel den i bilen) loopar och börjar om från början efter sista spåret, så vet redan hjärnan att This Time kommer efter I Don't Mind, och oavsett om skivan körs en gång till är det alltid den låten – den positiva, den med tillförsikt – som spelar i huvudet på mig: det nya kapitlet.

Tajming betyder allt. Can You Still Feel? träffar rakt i en brytningens tidpunkt då jag hittat nånting jag slutade leta efter för längesen. Allt stämmer. Inget kan bli fel Seventeen A. Must be my lucky day. What better time to get away/I've got nothing else to do/but run away with you. I want to lift you out of your past/because I had nothing to do with it say we can leave it behind. Walk me through your maze forever … Who's that laughin' all the way home? It's me … Missförstå mig inte: Jag är inte en sån som menar att Jason sjunger för och om just mig. Inte heller tror jag mig förstå honom preciiiiis. Men det han beskriver har relevans för mig: det finns igenkänning i det. Det finns igenkänning så till den milda grad att jag gör den här plattan till en beståndsdel av min tankevärld och verklighet.

Ja tajming är av nöden för att en upplevelse ska bli optimal. Så är det med böcker: det krävs att man har exakt rätt distans till exakt rätt erfarenheter och upplevelser för att en given skildring ska hitta öppningen till ens inre. Med musik är det likadant. Och medan I'm OK You're OK varligt letar sig in i mig förstår jag att tajmingen faktiskt är helt rätt den här gången också. Det är inte bara Jason som det har gått sex år för sen han göt grunden till den här plattan: jag är själv lika många år erfarnare; jag har själv genomlevt kärlek och kaos och tvivel; jag har rannsakat mig själv och sett såväl snygga som mindre smickrande vinklar; jag har krisat och gjort uppror och accepterat; och jag har hittat nya vägar och nya sätt att förhålla mig till den där personen som inte riktigt ser likadan ut varje dag i spegeln. This time the lines are blurred but I don't mind Jason har inte gjort "sin skiva" igen: han har vuxit med mig, har visserligen haft delvis andra saker för sig borta på sitt håll men jag törs påstå att vi håller jämna steg han och jag, och jag vet nu att I'm OK You're OK kommer att bli en lika stark fixstjärna i min tillvaro som Falkners tidigare musik.