like a rolling stone

Tidigare i år bloggade Musikanta på temat sten. I kommentarerna hos henne sa jag att det allt överskuggande intrycket från min hittills enda Irlandsresa var just sten: att alla turistattraktioner på ett eller annat sätt hade med sten att göra och att ju hela ön för övrigt består av sten överdragen med en tunn grön hinna (gräs, lavar och mögel om vartannat). Nån digitalkamera hade jag inte på den tiden, men som det sen visade sig behöver man inte fara så långt som till Irland för att hitta sten. Faktum är att mina fotomappar är så fulla med stenbilder att det skramlar och skrapar när man öppnar dem. Enbart från sistlidna juli har jag valt ut dessa.

Min badsten på ett av våra badställen. Förr åkte många hit från
Byn och badade men numera är det nästan aldrig nån på
den här lilla stranden.

De här stenarna ser inte mycket ut för världen, men de utgör
nånting jättespännande: Hindens rev. Det är en stor ändmorän
som sträcker sig tvärs över Värnern. Man kan köra en bit ut men
de sista kilometerna får man gå till fots på det trådsmala näset.

Hindens rev igen. Vi lekte med sten och den extremt finkorniga
leran på bottnen en hel dag. Skulle inte förvåna mig om den
leran går att dreja saker av.

Den stora stenen på horisonten heter Blå jungfrun. Vi
försökte förgäves ta oss dit ut. Men har inte gett upp!

Ortoceratit. Såna här fossiliserade bläckfiskar ser man ofta i
gamla trapphus. Eller rättare sagt är det bläckfiskens lägen-
het man ser: i takt med att bläckisen växte byggde den ut sin
boning med fler kamrar. Om man klickar upp den här bilden
ser man faktiskt några kamrar rätt tydligt.

På håll såg de ut som enebuskar. Men det är staplade
klapperstenar!

Neptuni åkrar, ett fantastisk mäktigt
klapperstensfält på nordvästra Öland.

Skulptur i stan som Maken inte kan skilja
från Skövde: Växjö. Därför heter båda två
numera Växjövde här hemma. (Det är inte
Maken som syns på bilden, men nåt av barna
kan vara våra.)

Fin och fiffig prydnadsgrej av strandsten
som sitter på en öländsk restaurang.

Några hundra miljoner år Öland i snitt.

Stenbrytning pågår, nu som fordom.

Färdigbehandlad ölandssten.

T-tröjan med texten Kafka hade det inte heller så kul har väl
alla sett. Man kan gott trycka en Stagnelius hade det inte
heller så kul också. Vad han nu hade att hänga läpp över som
fick bo så vackert på Gärdslösa prästgård, där man kan se
den här vrilen till sten.

Stengodsvaser som också de kan beses på
Gärdslösa prästgård. Besök rekommende-
ras! Pålästa och passionerade guider, gott
kaffebröd. Man kan bo där också. Och
köpa böcker i det förvånansvärt välsor-
terade antikvariatet.

Stenar är nog världens näst bästa lekredskap
(träd är snäppet bättre. Kanske).

Här börjar det likna Irland! Gröna slemmiga stenar. Men
liknelsen haltar: alla öländska stenar som inte ligger i vatten
saknar grön hinna.

Lite smärre stenar. Och minimala, i form av sand. Plus
en ganska minimal och väldigt torr och död fisk.

Våra egna stenar därhemma, men dem känner ju den
uppmärksamma k. läsaren igen.

Riseberga kloster är under ständig ut-
grävning.

Alunskiffer bryts inte längre här, men
resterna efter verksamheten är en av
Sveriges häftigaste skulpturparker:
Kvarntorpshögen.

En av monoliterna på Kvarntorpshögen.