2010-07-11

just before the week is up

Jobbiga veckan är snart förbi. Vi har knogat oförtövat (tror vi åtminstone) i väldigt många arbetstimmar, men är förstås missnöjda med resultatmängden. Saken med måleri är att det är så tidskrävande: det är svårt att tro att man varit så ihärdig som man ändå varit när man bara har några fönsterkarmar att visa upp som ser ut ungefär som de alltid gjort.

Barnas rum visade sig bjuda hårt motstånd. Envist knep det ihop munnen och vägrade tala om vad det ville att vi skulle göra med det. Det tog oss nästan hela veckan att komma fram till det, och det var sannerligen inte med nån hjälp av det tigande rummet självt. Handlingsplanen är alltså utbytt, och de övriga projekt som påbörjats återstår att fullborda. Men de kan göras pytsvis (särskilt målningen, ha ha).

Provkarta över några av de färger det målats med
under veckan. Det är flera olika svarta och flera olika
vita färger. Den blå tycks inte ha fastnat på just fötterna.
Guldskorna köptes för skojs skull på en stormarknad
men visade sig vara hejdlöst sköna, så nu är de ständiga
inneskor under det mindre kalla halvåret.

Balkongen blev i alla fall klar och mattan som ska sommarligga där hänger på tork. Återigen: det ser inte mycket ut för världen, men himmel vilken tid det tagit. Nu har jag en hyfsat färgkoordinerad balkong som dessa pôttheta dagar är lockande med sitt norrläge och jag, som har den snett bakom mig när jag jobbar (som nu), vrider ideligen på huvudet och gläds åt att den är så fin, och att det ligger en bok i skuggan av parasollet som jag också kommit på att sätta upp, och att det på bordet jämte boken står en skål stora, söta, värmländska jordgubbar samt min kära tebalja, och att Maken och jag satt där och åt frukost för ett par timmar sen.

Eftersom tyget* inte riktigt räckte sydde jag in några spalter
från några av Makens kasserade jeanspar. Tack och lov att
jag har en karl med så långa ben. Dessutom blev det nog
bättre att göra såhär är att sy ihop flera tygvåder kant vid
kant, för rapporterna stämmer som synes inte och intrycket
skulle troligen ha blivit rörigt.
Förutom renoverat räcke och nytt vindskydd är balkong-
bordet målat i ungefär samma nyans som bergstopparna
på tyget, och stolarna är svartlaserade. Dessutom blev det
en liten bit tyg över som jag ska sy stolsdynor av. Nu kan
Sköna hem komma och göra reportage när som helst. Om
de blundar för misären under balkongen, vill säga. Men
den ska åtgärdas i sommar den med.

Boken på balkongbordet heter Fru Freud och jag och är av Anna Lytsy. Den är inte utläst än, inte riktigt, men nu anmäler jag den ändå. Den handlar om sju år i en analysands liv, sju år under vilka hon brottas med sitt liv och sin terapeut och till sluuut hittar fram till sig själv – jo jag vet att det låter klyschigt men den som läser boken förstår – ibland tack vare och ibland trots terapin och terapeuten.

Jag högg tag i boken för att den stod rakt fram i ögonhöjd på bibblan, och jag började läsa ganska förutsättningslöst. Första delen av den kändes träligt repetitiv, men det är förstås ett stilgrepp som väldigt väl förmedlar just det repetitiva i analysen. Många stycken är mallartat skrivna: Jag går/åker buss i regnet/vårvärmen över bron till Fru Freud … så att läsaren kan följa med in i romanjagets tillvaro. Som då rakt inte är avundsvärd, nej bevare mig väl. Under hela bokens första del läser jag med stigande irritation över och medlidande med den stackars förvirrade mänskan som går i terapi. Men jag slutar inte läsa, för det är välskrivet. Och i takt med att huvudpersonen vinner insikter i terapin förändras också författarens skrivsätt. Det jag som skrivit bokens tredje del är en helt annan person än den som skrev den första. Hon är stark, hon har genom en tröstlöst ojämn och bottenlöst lång kamp lyckats få syn på skevheten, det som i alla år har orsakat bristen och svårigheterna hos henne, och sen hon upptäckt vad detta var har hon uppammat sin absolut sista gnutta styrka och mod och vidtagit den åtgärd som kunde ge henne frihet. Hon har fritagit sig själv.

Det nya livet saknar förstås inte bekymmer men det är åtminstone hennes eget, och problemen är av ett annat slag. Fru Freud och jag blir nu ett klarsynt men inte påstridigt inlägg i genderdebatten där huvudpersonen funderar över förhållanden och missförhållanden i vårt samhälles relationsstrukturer i samma takt som hon själv får syn på dem. Inga färdigbakade floskler, alltså. Läsaren ges möjlighet att vara med i processen, se hur romanjaget hamnar där hon gör.

Även om jag inte kan relatera personligen till huvudpersonens specifika liv är det så väl skildrat att jag kan ta det till mig. Och den senare, mer … eh … analytiska delen av boken är intressant på ytterligare ett sätt (förutom att det fortfarande är allt annat är uppenbart hur livet ska ordna sig rent konkret för romanjaget). Klart läsvärd är sålunda Fru Freud och jag av Anna Lytsy.

*
som ingår i den kollektion som mångbegåvade Lotta Kühlhorn designat för Ikea. Allihop är jättesnygga och det känns som om jag måste hitta på nånstans där jag kan använda det med burfåglar på.