some are workers, some are not

Vidunderfritt uppvaknande. Men måsar! och det förvånar mig städse att höra måsar skria här. Mjukar upp den nymornade dan med ett riktigt långt brev till Mentormamman, denna älskade mänska. Jag är lösgjord i bogarna som ett väl uppvärmt halvblod på volten, känner sommaren i hela kroppen; det frigör även tankarna när gränssnittet mellan mig och luften utgörs av hud och inte kläder, när gränssnittet mellan ute och inne är flytande och inte en skränkande dörr. Inte mycket nästan ingenting gränsar av mig från allt det levande och trädgården är förlåtande lummig. Jag översätter tre sidor, sen DPC med Maken. Huvudsyfte: att få dryfta spörsmålet om våra husväggar med kunnig fackman. En sån bekräftar gårdagskvällens antagande: ja, sannolikt är väggarna kompakta, det enda med en marginellt isolerande effekt tör vara halmen i lerkletet som reveteringen sitter på, och så möööjligen tretexplattorna då. Som förutom det (och en gynnsam inverkan på akustiken i rummet) den kompetente höll för skit


men!

han hade hört talas om ett nytt supertunt superisolerande material – först använt av NASA, givetvis – som börjar säljas i bygghandeln. Till imorron ska han ta reda på om det går att få fram denna rymdisolering (han skrockade åt mitt ord). Hur häftigt vore inte det! Fodra tjejernas rum med rymdisolering!

Apropå dem vill jag hinna bli klar med nåt de kan se och uppskatta när de kommer hem, så jag tog itu med balkongen när vi kom hem. Maken gav mig borrmaskinen med en roterande stålborste att skrapa smidesräcket med, men det är ändå rent fascinerande hur tråkigt det är. Fyra sidor på varje järnpinne och många pinnar i ett i och för sig tjusigt mönster … det är väl vad politiskt korrekta idag skulle kalla ett riktigt chokladjobb. Jag satte mobillurarna under hörselkåporna och lät luren spela slumpvis för mig ur diskoteket. När jag började stod räkneverket på 188. När jag stängde av efter att ha skrapat och målat balkongräcket, målat både järn- och trädelarna på svarta trädgårdssoffan, rensat och vattnat i min odlingsbädd, kört hyllor och hyllplan och annat krafs till barnas mormor, vattnat där och återvänt med en kasse barnkläder och en rågad näve jordgubbar, stod det på 586. Nog för att det var trist att skrapa, men så trist …?

Mat! Vi glömmer ju hela tiden att äta. Och film! Nu!