it's vocation or vacation

Efter bara ett avsnitt är det svårt att säga om Mad Men är beroendeframkallande (som cigarretterna de försöker slöjda säljargument för) men snygg är den otvivelaktigt. Vi dricker te till och äter kakan jag bakade i förmiddags. Som chokladkaka betraktad är den rätt god men som kladdkakornas värsting, som den skulle ha blivit, är den underkänd med skriande åsnor och gistna trumpeter. På DPC senare lägger vi upp strategin för nästa försök medan vi strosar mot ostbutiken:

"Ägg måste vi köpa också, jag hade tre stycken i den mjuka pepparkakan*."
"Ha! Då vann jag, jag hade fyra i kladdkakan."
"Och ändå blev den såpass torr."
"Ja, jag tar åtta ägg nästa gång."
"Gör det, och sänk ugnsvärmen, vår ugn är varmare än temperaturvredet visar."
"Femti grader räcker nog."
"Ja, i två minuter."

(Den k. läsare som tror att ovanstående replikväxling är skämtsam misstar sig.)

Hem från DPC på en hoj som känns glad och tillfreds att köra. Meken har plockat ner bromsarna i atomer: det hade inte alls stått väl till, sa han, men nu är bågen frisk igen. Dessutom har bromsarna slutat gnissla. De har gnisslat så länge jag haft cykeln** men nu är de så belåtna att de tystnat. Mindre belåten är jag med mig själv, som visserligen har översatt fyra sidor men knappt gjort ett skvatt på huset. Duttat lite med en färgpensel, sytt halva vindskyddet till balkongen, mer är det inte. Imorron ska jag måla vitt.

*Som blev delikat – han är bra i köket, Maken.

**Att bromsarna gnisslar är irriterande fast inte farligt i sig.