2010-06-30

i dina mörka ögon

"En bok med författaren på omslaget kan ju aldrig vara bra", sa Maken. Det kan den förstås – jag tvekar inte inför en volym som pryds av Selma Lagerlöf eller en som ståtar med ett porträtt av Kipling eller Mann – men jag förstår vad han menar: en oprövad bok vars (kanske aningen tunna) innehåll förlaget försöker sälja med hjälp av författarens utseende finns det all anledning att vara misstänksam mot. Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager är ett lysande exempel på det (det känns skönt att kunna säga att åtminstone nånting med den är lysande). Jag hade ganska höga förhoppningar inför den, men den visade sig vara navelskådande, självömkande och statisk intill bedövning. Huvudpersonen går omkring och ältar att han ännu i medelåldern lever som vore han fjorton fast med den skillnaden att han är medveten om det, beklagar sig över världens oförmåga att uppskatta briljanta människor, knarkar lite, genomlever en klädsam sommarruelse över sin livsstil (man vill ju inte verka ytlig och oreflekterad), men får syn på Peter Siepen, sätter då ut ruelsen att svälta ihjäl i skogen och kör vidare ungefär som förut.

I en bok måste det hända nånting. Är detta nånting inte ett inre skeende ska verket vara proppfullt med sjujävla bra skrönor. Att komma hem … uppfyller inget av de kriterierna. Herregud, är anekdoterna inte bättre än såhär får man väl som författare utnyttja sin konstnärliga frihet och stöpa om dem i lite av den briljans man säger sig beundra så.

En annan bok som inte heller borde ha skrivits är Filip av Rolf Carlsson. På fliktexten uppges att delar av romanen skrevs när författaren var femton år. Det är både ett skäl att inte ge ut eländet och en anledning att inte låna det. Men omslaget är faktiskt så fräscht att jag plockade med mig boken mot bättre anande. Boken kunde vara skriven av en förnumstig och ansvarskännande provinsiell Lundell utan originalitet, om nu nåt sånt går att föreställa sig. Fast titta för all del på omslaget, den som råkar stöta på boken, för det är som sagt riktigt lockande.

En välsignelse är det att efter ett par sådana här tradiga läsnerlevelser äntligen ha begripit storheten hos Iris Murdoch. Hur kan hennes författarskap ha undgått mig ända till nu? Samtidigt är jag tacksam för det, för tajmingen är rätt: hade jag läst henne tidigare skulle hon ha tett sig mer anonym än laddad, mer tillknäppt än fokuserad. Men himmel vilket sprängstoff. Egentligen skulle jag ha börjat med en annan titel men det råkade bli The Bell som kom först. Jag läser mig vindögd och andtruten av spänning. Det är obeskrivligt bra.

Murdoch är förstås unik men det finns drag hos henne som jag känner igen väl från litteratur av ungefär samma årgång. Precis som gårdagens filmer kan böcker från den tiden vara så mycket mer koncisa än nya romaner och filmer med en massa övertydligt stoff som tynger mer än tillför. Det är inte så lite fem-bröd-och-två-fiskar över att ur en tunn och till synes försynt volym kunna ösa så mycket. Man slår upp främre pärmen och gör sig därigenom till måltavla för ett koger med välslipade pilar avlossade av en pricksäker författare – jag tycker om att känna mig sån efter läsningen: öppnad, blottad, mörbultad, blödande.

Mer Murdock blir det inom det snaraste.