så näst före jul

I Pollyannahåven under ett lussedygn:

I den pöschkans centralortens vackra kyrka sjöng de tre flickkörerna
igår in lusse och advent. (Inget kämpande i basregistret där, inte.)
De 25 (jo) sångerna var korta, men för en sexåring kunde de vara ungefär
sju för många ändå. Julflickan vilar efteråt ut framme vid julkrubban. Själv
fick jag lära mig att Lusse lella (som det såklart heter – Lucia är ju tjej)
är en värmländsk visa.

När jag ställt bilen i garaget och gick mot huset lyste det på alla våningsplanen
och en tung glädje över att just jag bor just här hoppade på mig ur bakhåll.

En barnfri vuxenpromenad hanns med innan barnas mormor
åkte till tåget. Dagsljus! Gräset på myren som tycker att
frostens frasande är väl så gott som havets frusande.
Älvorna som om dagen förklär sig till rimskira björkar.

DPC* höll lusseöppet. Ponnyridning är ju då obligatoriskt,
och inte mig emot. Att få se Lillis så här ordlöst strålande är sällsynt
numera**, men ridning gör henne verkligen stum av lycka.

*Den pöschkans centralorten, alltså.
**Eftersom hon håller låda mest för jämnan.