you and me, to the end

Vad kan passa bättre än att på årets sista dag recensera en skildring av ett försök till ett helhetsgrepp på ett äktenskap – med hög igenkänningsfaktor dessutom?

När decenniet börjar är huvudpersonerna nygifta sen ett halvår; i dess sista sjungande timmar sitter det äkta paret – mot alla odds – och skålar i mousserande vin. Och är det inte betecknande att det nu är cava i glasen istället för de första årens exklusiva champagne – och att de kan se varann i ögonen och säga att detta är lika bra, ja att det billiga rosévinet faktiskt smakar bra?

Färden dit var dock slingrig och stenig. Många gånger ler man igenkännande men lika ofta rynkar man irriterat pannan åt huvudpersonernas barnsliga betraktelsesätt, som när de ser sitt eget äktenskap som så mycket mer unikt än andras men ändå med skrattretande förutsägbarhet faller in i mönstret att skaffa barn högst fyra år in i relationen.

Men det är i och med barnen (två stannar räkneverket på) som det intressanta börjar. Som utomstående får man ibland den starka åsikten att just de här bägge inte borde ha skaffat sig barn. De lever bara för varann och saknar egentligen inget i relationen (fast då skulle det inte ha blivit nåt vidare värst med dramatik). Och även om den enorma kataklysm som betraktaren ser nalkas naturligtvis inte beror på barnen, så skulle den inte ha infallit just då eller i just den formen om det inte funnits barn med i bilden.

Den senare hälften av decenniet förlöper medan konflikten eskalerar. Länge ordlös och undanglidande växer den till en kompakt mur av is mellan makarna, och bägge är kapitalt oförmögna att få bort den. Bägge gör sina valhänta försök att rasera den, men redskapen de famlande får fatt i är föga ändamålsenliga, ibland rentav kontraproduktiva eller olovliga. Man sitter där och vrider sig i vånda och får god lust att örfila upp dessa båda klantskallar som har så fördömt svårt att se vad som i själva verket krävs. Men ser katastrofen komma; man anar att de två makarna också gör det, hur mycket de än försöker ge sken av – utåt, inbördes och inom sig – att allt är som det ska, att allt är normalt.

När peripetin kommer slår den ner obarmhärtigt, som en bomb. Jag ska inte fördärva nånting genom att avslöja vilket uttryck den tar sig, men låt mig säga att det hela är så närgånget skildrat att det blir en lektion i förståelse för varför vissa står ut med sånt man själv är tvärsäker på att man själv aldrig skulle acceptera – och att vem som helst, vem som helst, kan hamna i samma situation. Och acceptera det. Det är en mycket ödmjukande och lärorik insikt.

Ibland, för den som varken vill se eller höra, fungerar inget annat än en handgranat som väckarklocka. Ibland kan det bli en frigörelse att tvingas bygga nytt istället för att fortfara att skyla över samma gamla skavanker med eviga nya lager färg. Och under decenniets sista år får vi följa uppbyggnadsarbetet som utförs av två storögda, varliga makar som blir alltmer äkta för varann ju tydligare form projektet tar. Ismuren sprängdes, och visserligen yrde skärvor och granatsplitter, men det var ett pris de gladeligen betalade för att nå fram till varann igen, för att kunna tina upp den infrusna kärleken. Huset de bygger till och bygger ut när vi lämnar dem med sin rosécava är olikt det de levde i som nygifta: det är ett hus som passar familjen sådan den nu ser ut och i vilket alla kan fungera ihop.

Och medan eftertexterna rullar vet man att Abbas önskning kommer att besannas: det blir ett gott nytt år. Men nästan ännu hellre hade man velat höra One Man, One Woman, för i den låten kan hela det gångna decenniet sammanfattas för huvudpersonerna i det här dramat. Gott nytt år önskar Miss Gillette sina k. läsare!