vad natten lät oss skåda är över allt förstånd
Okej, det här är en jobbig bok, inte en glad sak med substans som jag har efterfrågat på sistone. Men den är helt nödvändig att läsa, så gör det: Hotel Galicja av Per Agne Erkelius.

Hotel Galicja visade sig på ett sätt lättläst. Skriven med oerhört varsam hand får den en att bläddra fort fort framåt. Man måste hejda sig emellanåt för att låta det som springer förbi på tå få stanna upp, stanna kvar: tre var för sig nästan obegripligt svåra teman som löper jämsides i romanen. Varje ämne är i sig nästan omöjligt att behandla på nåt balanserat sätt, men sammanflätade såhär tar faktiskt de överväldigande effekterna ut varann, ger varann motvikt, jämförelse. Jag var inte säker på först att balansgången skulle lyckas, men det gör den.
Cancer.
Den omätbara kärleken som aldrig kan bli och aldrig kan upphöra.
Förintelsen.
Jamenar ni hör ju. Den som gapar över det stycket måste väl tillgripa en gummimask från nån skämtbutik för att få in alltihop i käften? Nej: detta blir aldrig vare sig tillkämpat, melodramatiskt eller sentimentalt. Erkelius varvar de tre med en enastående intuition och bygger ett verk som det på nåt sätt är möjligt att både ta sig igenom och ta till sig.

Är det möjligt att skildra så obeskrivliga fasor på ett meningsfullt, fattbart sätt? Jag tvivlade ju på det. Men Erkelius undviker helst de stora gesterna. Istället väljer han att gå med blicken i marken och beskriva det han ser där. Det är urin, latrin, sovplatser på kakelgolv över vars genomdränkta madrasser det rinner diarré från de övre sovplanen. Det är högar med persedlar som fångarna fått lämna ifrån sig. Det är små men helt grundläggande omständigheter som det faktiskt är möjligt att relatera till, och utifrån vilka man kan kika in (det är en mycket smal springa; fattbart kan det ju aldrig bli) i den omänskliga tillvaro några tvingades in i. Erkelius skildrar avhumaniseringen med gemener (lätta pennstreck, tänkte jag säga, men han talar hela tiden om sin följeslagare den bärbara datorn); det gör att man i nån mån kan ana hur den var nödvändig i den vansinniga Förintelsen. Inte bara för bödlarna, utan även för dem som utrotades, som ett sätt för dem att – ironiskt nog – slippa den innersta, den personliga, kränkningen.
Små, illa tilltagna ord håller fram absurditeten i tänket bakom Förintelsen starkare än all statistik över liktravar och alla tortyrskildringar*. Erkelius reflekterar att utrensningen sköttes så diskret som möjligt i vanligt folks vardag, att judarna liksom bara skulle försvinna så att alla snart kunde glömma att det nånsin hade existerat "en så farlig människosort". En så farlig människosort. Stannar man till och tänker på det en extra gång kan man brista ut i gapskratt över hur befängd den föreställningen är.
En så farlig människosort.

Att läsa Hotel Galicja är nog faktiskt nåt som hjälper åtminstone en liten gnutta. Att ständigt försöka minnas varför man ska uppföra sig som en god** kristen, även om man är hedning som jag. Att vara också i de andra människorna.
*Statistik förekommer, men flyktig även den, inte som frosseri.
**God, sa jag.
Etiketter: böcker, hotel galicja, per agne erkelius
<< Home