I love the bloody beetroots

Vi befinner oss i ankomsttid. Somt, som tomten, har ännu inte kommit. Annat, som julborden, har det. Som hemlängtande hästar har de kommit klapprande på sina fyra ben och blänger nu uppfordrande utfodrande på oss: sätt igång! Ät! Krubba på! Schnell fressen! (Snälla, frossa!)*

Julmat som anbringas å julbord i arenapubliksartad anhopning utövar en ruelsemängd lockelse på mig, förmodligen mest för den fascinerande mass-, för att inte säga maxeffekten. Det är numera en ganska blygsam andel av rätterna jag smakar – jag, som vid tolv års ålder åt mig sjuk på gående bulgariskt bord under en solsemester vid Svarta havet. Men ett som jag aldrig står över, det är rödbetssalladen.

I de flesta fall smäller hemlagat högst. Så icke i fallet rödbetssallad. Den jôrpan ska grävas upp ur en plastbytta: mycket gärna slabbas upp i ett salongsfähigt kärl och garneras med nåt lagom konservativt, men fabrikskletighet är ett absolut krav. Nu har jag upptäckt den hittills godaste plastbytterödbetssalladen: Kocklandslagets. I sin vilseledande fula förpackning är den delikat. Utan att ge avkall på gôrigheten bjuder den på distinkta, al dente-fasta bitar vars identitet lätt låter sig urskiljas av gom och tunga. Anbefalles.

*Nej nej, snälla nån, det vet jag väl. Jag bara krumbuktar mig lite. Eat it!