2009-12-03

stjärnljus och blåjeans

Det var nog den väderleksprognos som var högst uppåt väggarna – en bildlig och bokstavligt tavla – av alla jag aktivt jämfört med verklighetens förhållanden, men som bort-i-tok-siandet utföll till vår fördel klagar jag inte: hos Mentormamman med familj var det uppehåll, ja rentav solsken hela helgen.

Årets första advent hade alltså något av såväl antiklimat som av antiklimax över sig: för familjen Gillette blev den inte startskottet för julpyntandet, ty redan halvannan vecka i förväg hade kvinnfolken i huset ledsnat rejält på det tröstlösa gråregnet och börjat smyga upp adventsbelysning i det ena rummet efter det andra. Förunderligt hur mycket det lyfter humör och stämning: lampor utformade och konstellerade på vissa särskilda sätt; levande ljus i hållare med säsongsbetonad utformning: med ens mys, inte tråk.

Och eftersom alla barna adventspysslade kvällen före tog vi på första advent en temporunda* genom ortens nästan splajdans nya konstmuseum. Sydosten kallades höstsalongen där. Den innehöll en mycket stor andel verk som fick mig att humma eller tralla eller ropa till av förtjusning och häpnad. I enlighet med den trend jag under mina till antalet högst begränsade konstupplevelser tyckt mig ha upptäckt de senaste åren visades många verk i kollage- och/eller multiteknik. Och det där tilltalar mig

nämen kom igen nu: det där går jag loss på nåt så kolossalt! Det var likadant på den värmländska höstsalongen som jag besökte tidigare på säsongen: mycket kollage och blandteknik, så många olika stilar att utställningen i sig var ett kollage. Jag har gillat kollage sen späd ålder men numera gör jag det mer formulerat, och aktivt: i så intensiv grad att jag måste titta närmare på denna min preferens.

Eftersom jag inte är konstnär har jag bara mitt eget känsloperspektiv att utgå från -- jag menar då att jag slipper hänsyn som vad kritikerna ska säga och huruvida folk vill köpa min konst så att jag kan leva av den -- och jag tänker då att kollagets och blandteknikernas mångfaldiga lager redan i sig kommer nära min upplevelse av tillvaron och mitt tänkta uttryck för de upplevelserna. Alltså: alla de plan jag går omkring och är och känner och reflekterar på, de kan inte alla förklaras i ett och samma medium. Att beskriva en stämning eller en situation skulle för mig tarva flera nivåers uttryck: en bakgrund som anger grundtonen. Ett antal omständigheter som spelar in och medverkar. Mina tankar och reaktioner. Utgången, önskad eller verklig. Dessa lager måste återges i olika material som vart och ett svarar mot min upplevelse på planet i fråga och framträda i proportion till hur starkt jag upplevt dem.

Med tanke på detta borde väl egentligen skulptur och installation vara det som triggar mig allra mest, men så är det faktiskt inte. Jag gillar platta grejer bäst. Och det i sin tur har kanske att göra med att jag (som jag skrivit tidigare här nån gång) är intresserad av kreativitetsskapande restriktioner: ges man total frihet uppstår ingenting oväntat därför att man då kan göra exakt det man ser framför sig. Nöden är skapandets växthus, typ. Och bildkonsten inom mig ligger där som brandnävans frön som ibland bidar ett sekel, ända tills nästa stora eldsvåda väcker dem med precis den onaturligt höga temperatur de kräver för att börja gro**.

*eftersom de tre medföljande tjejerna snabbt blev otåliga
**Brandnävan är således inte så vanlig! Men jag har sett den: i Tyresta, när det hade brunnit i nationalparken där för knappa decenniet sen.

Etiketter: , , ,