all the love inside he tried to give

Den av finfina idéer sprudlande Lotten tyckte att den här bloggveckan gott kunde vara en museivecka. Än återstår några timmar av veckan, så jag hinner dra mitt strå till stacken.

Kortkorta rapporter från museibesök har jag haft några den senaste tiden, och dem hade jag ingen lust att tugga om. Däremot erinrade jag mig ett museibesök som gjort starkt intryck på mig: det inträffade för hysteriska arton år sen och skildrades utförligt redan samma år, fast i ett fanzine som inte hade nån nämnvärd spridning. Rapporten i sin helhet är ett mastodontkåseri på sju A4-sidor som visserligen ska läggas upp här så småningom, men på ett sätt som gör den läsbar enbart om man är jätteintresserad och klickar på en magisk liten länk som maken ska knåpa in. Men ni är ju några som emellanåt propsar på att jag ska skriva mer: det där lär få tyst på er ett tag när det är upplagt. Men först alltså detta:

(Ur Solitude's a Science)

Det är en fasansfull massa människor, ja, det är nära nog vallfärd hit till van Goghmuseet. Tavlorna är många. Man måste falla in i ledet och passera dem en efter en intill metallräcket som sitter framför väggen. Det går långsamt och man kan inte titta ostört; i synnerhet framför de mest välbekanta verken klungar besökarna ihop sig, och det är varmt och kvalmigt.

Det är svårt att tänka bort trängseln och koncentrera sig på tavlorna, så oändligt långt borta där på andra sidan räcket: en ändlös meter bort hänger de och jag tycker inte att de angår mig så mycket. Trots att lokalerna är till bristningsgränsen fyllda är det nästan alldeles tyst. Det är obeskrivligt varmt. Jag kommer på mig med att önska att sista tavlan måtte komma snart så jag får komma ut härifrån.

På den här utställningen har man sammanställt alla van Goghs oljor i kronologisk ordning, grupperade efter konstnärens vistelseort. Jag börjar lägga märke till detaljer i tavlorna: ett levnadsglatt penseldrag, en oväntad färg som ger stark verkan av sannhet. Några år in i konstnärskapet är jag absorberad, förundrad. Om och om igen måste jag stanna och orsaka oreda i ledet, stanna och hänga över metallräcket för att komma färgerna nära, för att följa penselns väg i träd och säd och sol och ansikten, en pensel helt utan hämningar, en pensel full av skrattande, skrikande färg.

Småningom börjar oljan att bölja, att röra sig. Penseln är borta sedan länge, men färgen den älskade kan aldrig stillna. Den strålar ut från människorna på bilderna, den lever, ja, och rör sig, och att se på de där molnen är som att böja huvudet bakåt och se upp på himlen där höga vita moln ständigt tycks vältra sig mot en; i varje ögonblick ser de ut att rusa framåt på himlen, men när man öppnar ögonen efter en blinkning startar de om från samma punkt på himlen som sist – en hallucinatorisk illusion av otämjbara naturkrafter. van Gogh såg dem också göra så! Och han visar det för alla: på hans tavlor virvlar molnmassorna i sin orörliga dans på det blå och detta har jag aldrig sett tidigare.

Det finns cypresser om natten och om dagen vars grenar böljar i en vind; vinden och rörelsen målar van Gogh med mörkt gröna penseldrag och min hand knyter sig så hårt att jag blir varse det. Varje tavla kramar mera kraft ur mig. Jag kommer åter på mig med att önska att detta vore sista tavlan, men nu för att jag snart inte orkar ta åt mig mera. Ibland passerar en tavla med en helhet eller en svindlande detalj som får det att bränna i ögonen, som får hjärtat att slå fort och hårt, som får mig att vilja skrika men samtidigt skratta: så känns det ibland när jag är riktigt kär, så kär att det skrämmer mig att jag bara vill att det aldrig ska ta slut.

Det är svårt att beskriva känslorna tavlorna väcker och än svårare att erkänna att de väckts av några dukar med oljefärg på. Sådant är inte riktigt comme il faut. Hellre låter man kanske bli att försöka, hellre nöjer man sig kanske med att referera till enkla, faktamässiga uppgifter när man ska skriva något om denna utställning. Det slår mig att de som jag trott oengagerade journalisterna känt detsamma som jag, att de låg en erfarenhet, en outtalbar erfarenhet före mig.

Efteråt köper jag inga souvenirer. I synnerhet undviker jag vykorten – döda avbilder hemska att se på när man har minnet av obändiga, varma bilder i kroppen. Upplevelsen var mycket mera än bara visuell och kan aldrig avbildas på ett futtigt vykort.

Måndag 16 juli 1990