The Brooklyn Follies

Enligt min nuvarande läsnoja måste jag genast lägga alla nyförvärvade böcker i omedelbara läshögen: målet är att hela tiden minska andelen ägda men olästa böcker. (Andra sätt att åtgärda detta är att gallra bort böcker samt att beta av en ägd och oläst titel emellanåt. Den första av dessa metoder är besvärlig eftersom jag inte vet vad jag ska göra med de utrensade titlarna -- nej, jag slänger inte böcker -- och kruxet med den andra är att jag inte längre inser det nödvändiga i att ha läst -- det var just det där "ha läst" som var viktigt på den tiden -- de böcker som min tjugoåriga inkarnation såg som intellektuella obligatorier och därför samlade på sig.) Följden av detta ganska konkreta system (vadå "vilket system"? Leta er tillbaka genom den förra parentesen så ser ni hur tråden börjar) är att jag undviker att skaffa särskilt många nya böcker. Traven på sänghyllan blir så deprimerande då: mer ett krav än en lockelse. Just nu ser den dock ganska trevlig ut eftersom jag har läst två av bokmässeböckerna och tagit ner den tjocka feta Maobiografin i syfte att läsa den. (Jomen jag har börjat. Det har jag.)

The Brooklyn Follies är min senast lästa Paul Austertitel. Den efterlämnade blandade och lite komplicerade känslor.
Auster anses ju av många som en djup och lite svår, ibland otillgänglig författare. På några av hans verk har jag mycket riktigt tyckt mig mest krafsa på ytan och inte känt mig berörd på nåt som helst plan. Nu tillhör dock inte Auster de författare som hela tiden skriver likadant. Han har flera skilda stilar, och The Brooklyn Follies faller solklart mitt i det vällustigt frustande skrönberättandet. Vete fanken hur han bär sig åt, men han kan berätta så medryckande att man bara måste få läsa vidare -- oavsett om berättelserna egentligen är ganska alldagliga och inte särskilt dramatiska. Så är det med BF. Inom ramen för ett år i berättarens liv ryms en mängd öden och småäventyr som flätas samman á la Short Cuts. Eller snarare à la livet.
Under hela den njutbara läsningen tänkte jag att det här skulle göra sig finfint som en lite småputtrig film, och efter ett tag slog det mig att den här boken på många sätt är en Smoke i romanform (fast utan en lika gripande twist. Okej: kanske mer som Blue in the Face, då.) Det är den Paul Auster jag känner igen, snarare än författaren till The Invention of Solitude. Eller The Music of Chance, för den delen. Men där MoC är en mörk skröna som tog ett stryptag på mig som jag ännu inte, sisådär elva år senare, lyckats slita mig loss ur, är BF en lättsam, ja rentav trevlig berättelse.
Och inget fel i det. Om en annan författare hade totat ihop BF skulle jag ha lagt boken åt sidan med en belåten värme i kroppen. Den är ju jättebra. Fast nu är det Paul Auster som författat den och då känner jag mig lite misstänksam: ska det inte vara svårare? Djupare? Eller åtminstone innehålla osannolikare, osannare skrönor?
Fel tänkt, förstås. Ingenting måste vara på ett visst sätt. Fast jag ska erkänna att jag nog föredrar skrönor utan så lyckliga slut. Brooklyn Follies kommer aldrig att göra samma varaktiga intryck på mig som Music of Chance, eller för den delen Mr. Vertigo som är en sorts mellanstation mellan dem båda: en oerhört gripande berättelse som rentav lockade fram lite fukt i min inre ögonvrå på några ställen -- men som ändå slutar ganska smärtfritt (och alltså föga minnesvärt).