2006-09-13

Gnuttan Typ, rättvisemaniker

... skulle jag kanske ha blivit omskriven som ifall jag hade känt salig Tage Danielsson och nån gång i ett svagt och sårbart ögonblick hade yppat för honom hur en av mina nojor yttrar sig. (Det är för övrigt en smula kusligt hur många av Typerna som jag kan identifiera mig med, om inte helt så åtminstone delvis. I synnerhet han som har pippi på att dokumentera allting och blir påkörd av tåget med vilket en bekant eller släkting till honom anländer och vilket han just är i färd med att dokumentera. Uppe på vinden förvarar han (bland mycket annat) samtliga barndomens avlagda golfstrumpor, ovikta och i allt längre kartonger. Han bandar allting och det finns särskilda bandserier som dokumenterar även bandbytena, så att han säkert inte ska missa ett enda ögonblick. Inte så lite befryndad känner jag mig med den mannen, oförmögen som jag är att kasta saker, i synnerhet såna som är små och plottriga och omöjliga att inordna i nåt rimligt och befogat sorteringssystem. Dessa ting utgör det evinnerliga dräll -- och nu menar jag inte daldräll -- som ligger och belamrar alla någorlunda horisontella ytor i vårt hem.)
Saken -- min noja -- är den att jag eftersträvar millimeterrättvisa. Antagligen har det med min uppfostran att skaffa; men låt oss lämna orsaken därhän, den gör varken till eller från. Ett pedantiskt rättvisetänkande kan ju vara irriterande, men är åtminstone begripligt när det tillämpas på människor. Mitt rättvisetänkande riktar sig istället mot föremål.
Alla ska få vara med på lika villkor! Ingen ska känna sig förfördelad! Nej ingen, inte ens en kökshandduk! Det är jätteviktigt för mig att kökshanddukarna läggs underst i högen och att de nya tas överst i samma hög, så att alla handdukarna används precis lika många gånger. Det skulle vara helt otänkbart att ta en direkt ur korgen med ren tvätt och hänga upp den igen -- bort det!
Med handdukarna är det i och för sig inte så svårt, och jag kan motivera min ordning med att handdukarna blir hyfsat släta om de ligger underst i högen en tid, nertyngda av sina kamrater -- då slipper man mangla och ha sig, nåt som jag garanterat skulle göra om jag bara hade en stenmangel: jag älskar stenmanglar och skulle gärna vilja ha en om jag bara fick ett litet hus till den också, för så stora golvytor finns inte lediga i huset. Och till alla som dissar miljonprogramsområden ska jag bara säga att jag en enda gång har haft fri tillgång till en stenmangel, och det var i just när jag bodde i ett sånt område, och jag (som nästan enda hyresgäst) manglade som en galning, för när jag var liten fick jag ofta följa med mormor och morfar och mangla lakan och dukar på de allmänna tvätt- och mangelinrättningar som fortfarande fanns på den tiden; jag minns de ofantliga stenmanglarna som nånting på samma gång skrämmande och gott.
Tallrikar går också hyfsat att använda enligt rättviseprincipen, för jag vurmar för gammalt porslin och våra skåp rymmer loppisfyndade enstakaexemplar av en mängd olika serviser. Dessutom har jag ett fullkomligt idiotiskt närminne som håller reda på precis vad vi har ätit på sedan senaste diskmaskinsomgången: jag åt middag på Greta, maken på Korgen, lillan fick en Tibet (en av mina absoluta favoriter) och så hade vi lagt upp kuvertbröd på Klockor. Dessa tallrikar måste då hamna underst i traven så att Triumf, Dresden och Nippon också får vara med, och så den där med hjorten på som är så fin fast den inte kommer från nån av de svenska porslinsfabrikerna, utan är en billig import (men det är en gammal billig import!).
Med glasen blir det genast värre. Tolv identiska glas kan inte ens jag hålla ordning på. För att inte tala om alla bestick som inte är ett dugg udda, utan jättelikadana. (Utom teskedarna: jag har nämligen tidigare i livet haft för vana att istället för att köpa souvenirer knycka med mig en tesked från särskilt minnesvärda platser. Så nästan alla våra teskedar är olika vilket avsevärt bättrar på deras chans att bli använda lika många gånger. -- Vasa? Jodå, lika lön har de också, fattas bara.)
LIstan kan göras lång, men ni förstår nog redan ungefär hur tillvaron ter sig för en den oviktiga rättvisans anonyma valkyria.