on the uber side ob de island

Jag klättrar inte i berg.
Nej, visst.
Jag har inte läst rumänska romaner.
Så är det.
Jag kan inte härma ugglor. Äger inget akvarium, än mindre två.
Helt riktigt.
Jag känner inte gatorna i Birmingham. Är inte busschaufför. Bowlar inte. Har aldrig gjort.
Inte heller dricker jag sherry.
Jag vet inte vad drottning Silvia väger.
Samlar inte på vimplar. Heter inte Bengt. Minns inte när mördarsniglarna först invaderade landet.
Javisst. Detta är jag.
Hälsar inte med vänster hand. Hoppar inte stav. Lagar inte mina skor i Armenien.
Har inte nätundertröja. Somnar aldrig på bussen.
Så sant, så sant.
Jag gillar inte Brahms och de andra.
Nej, bevare mig.
Så är det. Detta är jag. Jag är vad jag inte är. Fortsätter jag bara tillräckligt länge på denna negationens väg, så kommer bilden av mig att klarna. Steg för steg.

Ur Nedräkning
Krister Gidlund

Jo, uteslutningsmetoden går ju faktiskt utmärkt att tillämpa för oss som inte orkar vara så himla affirmativa jämt och bejaka allting. Väljer bort saker gör man väl hela tiden, småsaker som att man inte lagar skorna i Armenien, men jag minns första gången jag skapade en ganska stor definierad yta hos mig själv genom uteslutning: efter att ha prövat på nåt som tydligen var livets högsta mål för varenda kotte i min ålder, i alla fall för dem som var intressanta spännande sexiga, stod valet mellan att fejka och färglägga upplevelsen med kulörer ur den klatschiga målarlådan, och att säga som det var och därmed göra mig skyldig till en social horrör.

Jag bestämde mig, och erkände – kanske mest för mig själv – att backpackerlivet inte var nåt för mig. Idag kanske det låter skrattretande, ungefär som att erkänna att man inte samlar frimärken, men man måste tänka på att jag var arton–nitton och att ryggsäcksluffning var det man gjorde, skulle göra eller allra allra minst drömma om att göra. Att i den miljön bekänna att jo, visst hade det haft sina poänger och vackra platser hade det ju varit, men mersmak hade det faktiskt inte gett, det var som att kliva utför ett mindre stup.

Men vilken lättnad det var. Nu slapp jag sitta och fantisera om resor jag egentligen inte alls ville ut på, och i värsta fall plötsligt upptäckte att jag inte kunde snacka mig ur. Och märkligt nog överlevde jag socialt. Med en lite tydligare bild av vem jag inte var, och därmed vem jag var.