2011-11-10

of love without a sound

Hade en nära hästen-upplevelse igår efter Julflickans ridlektion. Hon och ridkompisen är förvånansvärt ointresserade av att pyssla med hästarna, utan sticker hellre och sopar i foderladan eller rider på trähästen i sadelkammaren. Medan jag själv gärna klär av Julflickans springare efter utfört arbetspass och klappar om den.

Hästarna på de här bilderna …

För att få ordning på lättridningen har Julflickan på sistone fått rida stor häst. Eftersom hon är så kort att hon knappt når nedanför sadelkåporna med fötterna krävs det att hästen är lättriden, eller så kallat snäll (överkurs: läs denna utmärkta reflektion över vad vi lägger i begreppet ”snäll häst” och vad det kan tänkas innebära mer än ”snällhet”. En viss parallell tycker jag kan dras till ”snälla barn”, vilket i alltför många fall betyder fogliga barn som syns men inte hörs). Och snäll är den här femtonårige herrn. Han låter sig ledas av en unge som knappt är en tvärhand hög, han går in i sin spilta och stannar där. En egenhet har han emellertid, nämligen att om man inte sadlar och tränsar av under tiden som han väntar på att ledas till manegen nästa gång, så klär han av sig själv. Inte ens grimma har han, utan bara en halsrem.

Som ungen min har haft den här hästen ett antal gånger, och som hon faktiskt inte når att sadla och tränsa av själv, har vi hunnit bli lite bekanta. Jag vet att han alltid är vråltörstig när han jobbat och han å sin sida vet att jag inte propsar på att tjudra honom innan han fått dricka sig otörstig. Åtminstone den mikroskopiska friheten måste han få. Det fick han igår också. Sen knäppte jag ändå på honom halsremmen. Medan jag gjorde det började han bita i min jacka. Inte så hårt, men enträget. Jag tillrättavisade honom milt med rösten och drog ifrån honom jacksnibbarna han tagit i munnen, men han hittade ju nya. Sådär höll vi på ett tag: han bet försiktigt, och jag flyttade lite på mig. Lilla tiggis, du ska inte hålla på att tigga, du känner ju på lukten att jag inte har nåt godis i fickorna, nej den får du faktiskt inte bita i, den boken tillhör biblioteket förstår du fina gubben. Men efter ett tag började jag fatta att han inte letade godis. Han noppade på mig med tänderna ungefär så som hästar gör när de kliar varann: han ville bli klappad och kliad och joxad med. Ju!

Så då hämtade jag en borste fastän han redan var blank som en släthårig tax, och när jag borstat på alla sköna ställen och särskilt i pannan, där det visst var extra mysigt, så drog jag honom ömsint i öronen en stund medan han sänkte halsen alltmer, och hela tiden var jag sådär andäktigt salig över att ha blivit tilltrodd förmågan att förstå nånting viktigt, nåt som möjliggjorde samförstånd, ett möte på samma plan. Som när jag fick det oerhörda förtroendet att ansa FN-soldaten i nacken med trimmern: den enda gången som vi egentligen var avspända tillsammans, kanske för att jag inte försökte forcera ingenmanslandet med ord.


… har massor med texten att göra, även om de inte omnämns i den.

När Julflickan började på den här ridskolan tyckte jag det var bra att det inte finns ett skötarsystem som det gjorde på alla ridskolor jag red på då när det begav sig: ett strängt hierarkiskt och väldigt exkluderande system där tjejerna vaktade sina sköthästar med näbbar och klor och andra ungar knappt fick peta på de älskade djuren. Detta är naturligtvis inte optimalt ur mänskosynpunkt. Men nu har jag börjat undra om inte hästarna mådde bättre av det: att ha en eller två (möjligen tre, för det kunde finnas tredjeskötare, vilka dock i princip mest funkade som slavar åt förste- och andreskötaren och nästan aldrig själva fick göra nånting viktigt med hästarna) välkända människor som var ständigt närvarande, pysslade om dem och kände just deras egenheter utan och innan. På den här ridskolan verkar det så anonymt och hästarna lite … ensamma. Jag törs nog säga så utan att göra mig skyldig till alltför svår antropomorfism: hästen är ju ett utpräglat flockdjur som inte mår bra utan sällskap, och som givetvis gillar fysisk kontakt lika mycket som alla andra.

När jaaag till slut skaffar hästar ska de gå i lösdrift, även inne. Fast dit är det nog ganska långt, inte minst för att det finns oändligt mycket i hästarnas kommunikation som jag inte begriper än på långa vägar.