don't ever want to play the part

Den jättekorta promenaden dit var inte sååå jättekort och omgivningen var väl inte sååå naturskön, men eftermiddan var en gåva och det var ganska spännande att se om det skulle gå att ta sig över den feta trafikleden när man väl kom fram. Jodå, det gick. Det fanns till och med ett övergångsställe.

Inte naturskönt kanske, men estetiskt på
sitt sätt.

Med det uppenbarligen av ett labyrintiskt tunnelsystem genomborrade berget i ryggen stod jag till slut framför den här affischen:


Bolin är ju ett lustigt namn på en kines, men jag gissar att det ska uttalas bo-linn snarare än boliiin. Oavsett vilket var det Liu Bolins bilder som jag tyckte var intressantast på Fotografiska museet. Mer om honom strax.

Mapplethorpe är ju alltid Mapplethorpe men jag gillade urvalet som visades här. Det hade en väldig spännvidd: till och med några gamla polaroidfoton från början av sjuttitalet fanns med, och de där publikvänliga blommorna i färg hade man skippat. Gladast blev jag över att få se de vidunderliga bilderna av Lisa Lyon på riktigt, och där fanns också en rad fina porträtt som värmde. Plus estetiska former utgjorda av nakna manskroppar (som en del kärringar fnittrade fjortisaktigt åt. Tänk att människokroppen kan vara så pinsam för somliga).

Liu Bolin, då, är däremot raka motsatsen till avklädd på sina bilder. Hans grej är att smälta ihop med bakgrunden så mycket som möjligt. Det upplägget hade börjat med att den kinesiska regimen rev ett komplex med konstnärsateljéer eftersom man tyckte att en del av konstnärerna hade blivit uppkäftiga. Bolin hade då målat in sig själv på rivningstomten; det hela blev ett förkroppsligande av hur konstnären finns där och är nånting eget trots att hen ser osynlig ut. Så ungefär. Förutom att det är tänkvärt är det vansinnigt skickligt gjort (egentligen borde halva äran tillfalla den eller dem som målar karln till osynlighet) – ja, jag blev glatt överraskad över att den utställningen tydligen hade förlängts. Måste ju ha varit för min skull.