i tujaträdens skugga

Efter nattningen möttes jag av den här anblicken när jag kom ut i mitt arbetsrum. På bild blev det inte så märkvärdigt*; i verkligheten lyser alla prickarna mycket starkare. Denna kulörta stjärnbild minde om morgnarna när jag färdades genom vintermörker till fabriken jag jobbade på och passerade oljeraffinaderiet, så sällsamt vackert ljussatt. Månbas Alfa kallade vi det. Silor och skorstenar, stål och betong, glanslös gråhet: inget syntes utom de avlägset kyliga, utomjordiskt klara lampkonstellationerna.


Det jag såg nu ikväll var alla lysdioder som tydligen krävs för att min dator ska gå att använda. Flemming har sju stycken egna varav några kan växla färg och någon blinkar. Det extra tangentbordet har en eller två. Den extra skärmen har en som kan växla färg. Den optiska musen är kraftigt rödögd om magen (hur nu det går ihop; fråga mig inte om elektroniska grunkor). Alla syns inte här. Och nätanslutningspunkten som blinkar blå på väggen snett bakom fick inte vara med i bild.

Nu när jag ändå halkat ut i jymden kan jag ju passa på att nämna att New Scientist för några nummer sen rapporterade att det finns indikationer på att vi – galaxen och förtitvå och hela löksoppemiddevitten – är hologram, representationer av varelser och saker som egentligen inte lever och utspelar sig här, utan nånstans vid utkanten av universum. Det redogjordes ingående för hur det hela i så fall går till rent fysikaliskt, men eftersom jag inte riktigt hängde med i svängarna kan jag dessvärre inte förklara det för min k. läsekrets.

Efter att ha läst artikeln och återberättat innehållet för mig utbrast Maken rosenkindad:
"Det här ger ju ett helt annat perspektiv på tillvaron, tycker du inte det!"

Jag tänkte efter. Nej, det tyckte jag faktiskt inte. Jamenar jag är ju född som hologram och vet inget annat. Vetskapen om att jag eventuellt inte är på riktigt har tyvärr ingen som helst inverkan på mina förnimmelser och upplevelser av och i denna min hologramvärld. Inte heller ingjuter den i mig en känsla av att stå i kontakt med en annan värld nånstans långt bort i världsrymden. Och för den delen känner jag mig inte reducerad till en obetydlig, overklig spelpjäs i ett allt alltför stort att nånsin kunna greppas eller begripas av min hologramhjärna.

Usch. Vilken fantasilös diskbänksrealist jag är ändå.

*Man kan för all del klicka fotot större för en nååågot tydligare stjärnbildskänsla.