and they give you a band-aid

En gång fick vi besök av Greggered med blomma och barn. Det var när de bara hade två, som dessutom var ganska små. Nu hade de varit ända till Stan – en lång färd från den andra kusten – och för dessa sina barns skull hade de tagit sig till Junibacken och allt. Tillfrågad om vad de små hade uppskattat mest suckade Greggered så tungt som bara han kan och svarade på sin trygga mölndalitiska:

"Jaa du … det låg ju ett gammalt plåsster där på marrken …"

Går förstås att klicka större.

Vi har sen dess kunnat erfara att detta är en påprickenillustration av välviljande föräldrars överloppsansträngningar att bereda sina ätteläggar nöje och förtjusning. Kolla en kapybara! Fantastiskt! Såna har jag bara sett på bild! eldar man upp sig i den superdyra djurparken, medan telningarna vill stanna i hägnet där det går några helt vanliga gamla getter som man lika gärna hade kunnat klappa i grannbyn. Seee, baaarn! Det här väldiga palatset heter Taj Mahal och är egentligen ett gravmonument! andas man, fast det hör inte de små eftersom de är uppslukade av att lägga småstenar i ett särskilt mönster i gruset invid spegeldammen (som de för övrigt sitter med ryggen åt).

Det här fenomenet kom jag att tänka på när jag gick igenom bilderna från Järvzoo och ungefär två tredjedelar föreställde den ekorre som kom skuttande upp på vårt bord och började förse sig av godsakerna på brickorna. I hägnen runt omkring gick flera vargflockar, lo, järv, rovfåglar av alla de slag, älgar, fjällrävar, skogsrenar och andra arter som man knappt visste fanns och än mindre nånsin skulle få syn på i vilt tillstånd, men det var den lilla alldeles vanliga ekorren som hela sällskapet (nio pers) ägnade störst uppmärksamhet.

När den ätit de smulor den fick tillgrep den ett
bullpapper som den började slicka grundligt.

Djurparker gör mig överlag alltmer beklämd, men det finns anläggningar som faktiskt är byggda främst för djuren och inte för människan. Nordens ark i Uddevallatrakten är ett exempel; Jävzoo i Järvsö ett annat. Vissa djur finns förstås här för att man ska få se dem på nära håll (som älgen), men andra för att arten de tillhör annars har svårt att överleva. Åter andra är i parken för rehabilitering och så småningom utsläpp i friheten igen.

De fyrfota djuren brukar ha hyggliga hägn i den här typen av parker. Det finns områden där de kan hålla till utan att ens synas, så det ges inga garantier för att man ska få se ett visst djur. Helt i sin ordning, tycker jag: även en järv kan väl känna sig ful i pälsen och inte vilja visa sig bland folk. Men de stackars fåglarna i de på tok för små voljärerna har jag alltid tyckt synd om. Nu fick jag dock förklaringen till luftburarnas storlek: hade de varit större skulle fåglarna ha kunnat skada sig illa. De kommer upp i väldiga flyghastigheter, och att störta in i ett stängsel i den farten är inte bra. Lättad måste jag ju hålla med om att det är bättre att de får sitta lite still medan de tillfrisknar, för det är ändå en begränsad tid för de flesta av fåglarna. I såna här schyssta parker, alltså.

Den här bilden har Lillis tagit. Jag tycker mycket om den;
den påminner om den stora olja som hänger vid Makens
och min säng. Det är en abstrakt sak som inger mig samma
känsla som det här fotot: av att färdas fort genom en skog,
kanske i galopp, kanske ombord på ett tåg.

Nå: döttrarna Gillette är såpass stora nu att de kan se det spännande i mer än bortkastade plåster och till och med oförvägna ekorrar. Skolflickan förde ett långt samtal med en liten fjällräv som uppenbarligen tyckte det hon sa när hon härmade dess läten var begripligt. Vi förundrades alla över skogsrenens väldigt långa ben. Lodjur är alltid spännande om man får syn på nåt. Men jag väljer ändå att illustrera den här posten med bilder av inte fullt så pampiga ting, som ju faktiskt ändå är märkvärdiga på sina egna sätt.