my sister always did

Men varför i all världen inte?

"Nej mamma! Vi vill inte flytta hit!"
De protesterar, och de gör det eftertryckligt, innan jag själv har hunnit säga så mycket som ett ord. Men de känner sin mammenheimare, mina döttrar: de vet att det hos mig ofelbart uppstår en svallande längtan efter att adoptera bedagade byggnader på hopplöst avlägsna platser som jag passerar.

Just den här drömmen tornade upp sig likt en vänlig jätte utmed vägen och jag var tvungen, jag var bara så tvingande tvungen, att bromsa och vända och köra tillbaka för att knäppa ett foto. Åtminstone det, när nu familjen inlagt sitt veto på sittande bak. Och när jag hade plåtat stod vi vuxna under den uppfällda bakluckan, och barna hängde över baksätesryggen, och vi fikade där i regnet med hatthyllan som picknickbord, och i sin kategori blev detta det enda gediget semestriga minnet: den provisoriska serveringen, det helsvenska strilregnet och den hänförande utsikten: ty på andra sidan om vägen störtade sig marken ner mot dalgången djupt, djupt under oss.

Svenskt semesterväder. Vad bryr sig dalgången om det?
Om tittaren vänder sig mot bildens tänkta fortsättning åt
vänster får hen se ett stort följe dyka upp alldeles där:

Vi hade kört från Hälsingland den dan och jag hade konstaterat att i det landskapet skulle jag aldrig kunna bo, för folk körde som om bilarna saknade gaspedal, varenda en, oavsett väglag och maxhastighet och trafiktäthet (det är annat än i Härjedalen, det) och vägen hade känts jämmerligt lång, men nu nalkades vi faktiskt målet äntligen och det kändes inte fel med en stunds rast på randen av den svindlande branten.

Zornkännaren vet nu att det är i Skattungbyn som det
övergivna pensionatet ligger. Men inte kan man väl ha
gått ända hit för att dansa? Fanns det verkligen inga
spelemän på närmare håll?

Dan därpå gick vi på Zornmuseet allihop. Sen Maken och jag var där sist för sådär tio år sen hade man förbättrat museet ytterligare. Det fanns olika detektivpromenader för barn från fyra och uppåt, ett finurligt påhitt på många sätt. Dels fick barnen utlopp för sitt skarpsinne och sin falkblick, och dels blev det nästan oundvikligt så att en förälder måste hjälpa till, lite eller mycket, med lösandet, så att det automagiskt blev ett samarbete och en diskussion kring verken. En sak vi upptäckte var att den välbekanta Till dans föreställer precis den vägkrök där vi hade stannat dan innan. Såna saker kan verkligen få mig att baxna: att vägen har legat där och sträckt ut sig i hundratals år, att den liksom leder från de nöjeslystna då till mig nu och vidare till andra sen: att den är nåt som förenar oss.