dränk min grämjelses garott

Redan tidigare har jag varit inne på att göra saker för sista gången, att man ibland vet det på förhand men att man andra gånger inte kan ana det och därför, när man inser det, kanske grämer sig över försummade chanser. Idag eliminerade jag en tänkbar grämelserisk genom att sluta jobba tidigare, hämta barna och skröpliga* Mormorn och fara till vår lilla riviera: eftermiddan bjöd snudd på sensommarvärme och så här års duger det inte att slarva med tillfällena. Det blev en eftermiddag precis så njutbar som jag hade hoppats. Vi var ensamma på stranden, tjejerna klättrade i den ganska vilda naturen som står där och doppar fötterna i vattnet, alla badade så det frustade och stänkte, och jag fick mig rentav en liten lur i sanden. Och hela tiden vetskapen om att det kunde vara årets sista stranddag: en tanke som välvde en blank bubbla över timmarna där.

Exempelvis ser de här träden ut att sjunga på sista versen.

Med soldagar är det inte så fasligt allvarsamt om det råkar vara badsäsongens sista. Nästa år kommer nya. Andra sistasaker är mer definitiva, som att Byns bokkafé hade final i lördags för att sälja ut bokbeståndet**. (Fullt hus nästan hela tiden och himla trivsamt – varför kunde folk inte ha masat sig dit i samma mängd under de år vi hade reguljär verksamhet där?)

Fast vänder man på kuttingen kan man istället räkna in en väldig massa saker som man gör för första gången. Så till exempel trampade Miss Gillette dressin för första gången i söndags. I flera år har Anders bananders, som verkligen är den tålmodigaste vän jag har, försökt få med mig ut på dressintur***. Det har hittills inte gått att samordna, men nu for jag med Maken och barna och Mormorn på en provtur. Och det var hur kul som helst! Med tanke på att tjejerna helst skulle vilja åka fler gånger var vi inte ute så länge: vi vände dressinen när det började mjuggregna, fikade på en stengärsgård och trampade sen tillbaka i pölande sölande blöta. Det var ju varmt och vi skulle inte behöva ligga i tält eller så, så vi vuxna knorrade inte över vätan. Men Lillis sa efteråt när Maken frågade om det varit kul: Nä! Det egnade! (De hade hur kul som helst före regnet, men som så ofta överskuggas allt annat av minnet av det sista som hände.) I alla fulla fall vill jag åka en längre tur med dem nästa år, övernattning och trangiakök och hela baletten.

Vi hade den största dressinen med metall-
plattform som skymtar liiite till höger i bild.
Den skulle man ha kunnat ha minidisko på.
Vet den k. läsekretsen förresten vad
järnvägsanställda har på sin sallad?
(aJOOO, tänk efter nu i två sekunder!****)

Således en trevlig förstasak att kunna stoppa in i aktivitetshanteraren. Det uppväger nästan helt att vi varken kom iväg på kanottur eller på slussning på Göta kanal i sommar heller (hur svårt kan det vara!).

*Förhoppningsvis bara tillfälligt.
**Fast folk kom och begärde fler tillfällen att vrakprisköpa böcker på, så det blir nog extranummer inom kort. Men ändå.
***Eftersom jag en gång uttryckt nyfikenhet på detta färdsätt.
****Dressin, såklart.