as he enters inside the cathedral

Ett litet samtal med Bloggblad i kommentatorsbåset till en annan postning ledde fram till dagens funderingar om vad som egentligen är enastående här i livet. Förr i tiden (sa jag till Bloggblad) sökte jag mig envetet till det bombastiska och udda i jakten på upplevelsen av det unika, det som helst bara man själv och kanske nån handfull andra (fast inga svenskar) hade varit med om. Det gällde att uppfyllas av de stora känslorna; det gällde också att finna hemmahörighet i det exotiska.

Jag gjorde aldrig det. Jag blev aldrig tillräckligt impad och jag kände mig aldrig hemma nån annanstans än där jag kände igen mig väl. Fast det var ju för skämmigt att erkänna: det gällde att hålla skenet uppe. Sen läste jag Mirja Unges Motsols där romanens huvudperson också går omkring på det exotiska resmålet och tycker att alltihop är ett stort bedrägeri, åtminstone vad gäller att bli världsmedborgare: hon får inte bättre inblickar i lokalbefolkningens liv genom att ryggsäcksluffa än vad hon skulle ha kunnat läsa sig till av initierade reseskildringar och reportage. Och unikt är det då rakt inte heller: alla reser ju som ena andra lämlar i trendängslig flock till precis samma ställen. (Reflektionen är inte alls bokens huvudtema, men det är en bra roman, läs den gärna.) Och äntligen tordes jag släppa efter och göra sånt jag verkligen ville och trivdes med istället.

För några veckor sen var Julflickan väpnare på Kalmar slott.
Hon fick fullgöra tio uppdrag för att sen bli dubbad av prinsessan
Anna Vasa. Ceremonin var mycket högtidlig och på största allvar.
Så hade uppdragen heller inte varit nånting för barnungar, utan
riktiga utmaningar.

För unikt, det betyder ju ordagrant det enastående, nåt som det bara finns ett enda av. Att dela en upplevelse med många andra kan visserligen vara häftigt/massintimt/intensivt eller på annat sätt berikande – en megakonsert, en fotvandring bland tusen sinom tusen på en pilgrimsled – men det riktigt unika är när Julflickan tappar sin åttonde tand nästan utan att blinka och när hon en kvart efter det plötsligt börjar ljuda RRRRRRRRRR! RRRRRRRRRRRR! (Hon har ju inte kunnat/velat uttala rullande r hittills.) huRRRRRRRRRRRa! pappeRRRRRRRRR! RRRRRRRRöd! smultRRRRRRRRon! Hon var uppe först av alla idag (som så ofta) men gick hänsynsfull en trappa ner och RRRRRRRRRade. Inte en min rör hon fastän världen har vippat en smula. Och det är såna här saker som skapar en liten katedral inom mig kring de små jättehändelsernas relikskrin: min dotters R är för mig som en bit av Birgittas ringfinger för en katolik. Men jag, jag tror på dem jag känner och älskar.