ba duba dop, ba du bop

Det har varit, och pågår än, en såndär* dag som jag inte riktigt törs försöka ta tag i med ord av rädsla för att göra den orätt, skada den när jag griper om den. Inte för att nånting uppseendeväckande har hänt: tvärtom har det varit en alldeles vanlig onsdag med alldeles vanligt svenskt sommarväder, växlande och halvvarmt, vare sig glasshetta eller pissväta. Nej alldeles oberörd har den bockat av sig, onsdagen, tämligen ansvarskännande faktiskt med ordentlig frukost och därpå leverans av ett litet jobb, vidare inköp av flytande inte alltför rökigt honorar för hantverkarkonsultation, hemodlade rädisor (starka) med salt, en kaffe ett möte en möjlig ny vänskap, en konservöppnare påpassligt i handväskan, gula byxor och en lika gul unge, en delikat sillunch med smarriga Maken, korrekturläsning (ostörd) i en fåtölj med ny blårandig dyna som faktiskt passar på uteplatsen**, en stund i hängmattan***, ett samtal (ovanligt) från Herr W, en nergrävd vit syren, en lyckad formklippning av ett surkörsbär som skuggade (men inte skuggar längre), en stunds högläsning ur Trollkarlens hatt***, ett oväntat karbad med Lillis, under vilket jag genom hennes lek med Barbiedockan fick höra mig själv tala (jag verkar rätt schysst om än bitvis bestämd) och förstod vilka apor Ken och hans moatjé helst tittar på när de är i djurparken: barbianerna, såklart. Och en visning av bara två låtar på DuTub för Lillis, som jag under tiden betraktade i profil och tydligare än nånsin såg att hon håller på att växa ur sitt småbarnsutseende, och det är som det ska även om jag hoppas att hon länge än vill ge mig sina vidunderliga plåsterkramar, hoppas att hennes mammighet nu inte är det djupa andetaget innan hon släpper taget och kastar sig ut, iväg. Men också: insikten att det i så fall är som det ska, det med. Och så nu: en bloggpostning, ett glas vin, en väntan på att Maken ska bli klar med sitt. Än är det lite kvar av en alldeles vanlig onsdag. Och om en alldeles vanlig onsdag kan vara såhär önskar jag mig ett alldeles vanligt liv.

*Jodå, hopskrivningen är avsiktlig; den är nåt jag har fastnat för och norpat ur finlandssvenskan och den är extra superduperhögaktuell nu när vi varit i Finland och läser Tove Jansson högt och sådär.
**Jag har äntligen fått sånt stuk på vår uteplats att jag måste visa upp den här nån gång.
***Det är ju nåt så emblematiskt över hängmattan, nej Hängmattan får jag nästan skriva den, att det är en personlig seger varje gång jag hinner hänga upp den mellan flaggstången och lärken och gunga i den ett tag.
****Bara då får jag tala finlandssvenska: det är Julflickan som upprättat den restriktionen, och även om jag har viss förståelse för att hon kan få krupp när jag kommer igång och härmar dialekter så det står härliga till är det lite synd för finlandssvenskan är ett av de mål jag excellerar i, ja åtminstone tycker jag själv det och jag vet inte just om jag har lust att be nån sakkunnig om ett utlåtande: vi behöver alla en liten vildand uppe på vindskontoret, se.