gröna små äpplen

Ett minne blott. Eller kanske snarare brokigt.

Renovering sommarlovsbarn jobb: fullt ut förslår de inte, dygnen. Men förlängningen av jobbiga veckan går mot mognad och nån sorts fullbordan. Imorron golvlister och gardinstänger, möjligen rullgardiner. Ivrigt påhejade av Kapellmästaren målade vi oplanerat golvet i barnas rum och vilket lyft! Det blev det moment som var lekande lättast och gav störst enskild utdelning. Nu några illustrationer till makarna Gillettes här-och-nu:

Under elementfästet (bortmonterat) satt den första tapeten från
1935. Mörka murriga färger var förstås det gängse för tiden: det höll
med skiten, och kanske skulle det ha setts som frivolt med nånting
gladare, åtminstone här på orten (i de större städerna, där funkisen
anammats fullt ut, var det säkert annorlunda). Med den brunstrimmade
jämmerligheten smälte man alltså in. Men hur påverkas humöret när
man lever i ett antal nyanser av brunt?

Nästa tapetval (troligen fyrtiotal) visar väl att man ledsnat på dyster-
heten. Efterkrigsoptimism? Ljusnande tider? Hur som helst viss nostalgi.
Det är en mycket söt tapet som lyckligtvis fått sitta kvar i smatten utanför
de båda klädkamrarna. Även vi låter den vara i det lilla utrymmet: den får
ett vitare tak och vitare snickerier som sällskap, bara.

Fjärilstapeten valde Lillis utan minsta tvekan.
Dess moder valde den matchande bastapeten
till hennes halva av rummet. Nog blir det här
en miljö som lyfter sinnet? (Golvlist saknas ännu.)