should've somehow

Säkert en tjugo rum har jag väl tapetserat i min dar, men tapeten från helvetet har jag inte träffat förrän idag. För att få murstocken slät efter att ha skrapat loss precis varenda tapetgnutta från den måste man sätta upp en mirakeltapet, lite som en väggens korsett som håller in, jämnar ut och döljer. Vi har tapetserat med flera olika sorters mirakeltapeter tidigare men de har alla varit resonliga, ja rentav trevliga att ha att göra med. Men den här! Ett centimetertjockt armerat, aningen böjligt pansar av nåt som antagligen är tovad stålull och som bjuder våldsamt motstånd mot varje försök att närma det till väggen. Jag bekänner: en våd ovanför en dörr sprätte så envist bort sina ändar från vägg och våtrumslim att vi till slut fick fästa eländet med häftpistol. Asch vadårå! tänkte jag, som för bara några dar sen såg att rikets högsta höns minsann spikade fast sina tapeter i Kalmar slott när det begav sig, så några häftklamrar kan väl inte vara nåt att skämmas över.

Fast det där orkar jag inte tänka på mer idag. Vid midnattsmaten satt Maken och jag – utmattade efter den segdragna brottningsmatchen– och dryftade små men för den skull inte obetydliga företeelser, ni vet sånt där som inte lämnar en nån ro när man väl kommit att tänka på det. Som detta:

i ungdomen* tyckte man att det var ball med alternativa okvädingsord och ett flertal intressanta varianter florerade. Jävla filatelist kunde man till exempel säga till nån som var osedvanligt töntig och/eller klantig. Men egentligen kan man fråga sig varför. Redan långt innan jag började använda detta invektiv var jag ju fascinerad av frimärken. Jag är det än: riktig bildkonst, fast i miniatyr! På mitt eget sätt har jag till och med samlat, om än varken i album eller i flock. Ändå finns det nåt så odiskutabelt mesigt med just frimärkssamlande**. Och filatelist utgör ett utmärkt pejorativ: det krångliga ordet gör folk osäkra på om de verkligen förstått dess fullständiga betydelse (det har säkert en dubbel, skabrös innebörd som jag inte känner till). Dess fil för tankarna till andra skällsord med fil i, äldre såväl som nyare. Och dess vetenskapliga klang kransar snarare än stämplar användaren, som (förstår man ju) minsann inte behöver sänka sig till de simpla och tarvliga fulorden som populasen hasplar ur sig i sitt verbala armod.

Faktum är att jag har svårt att komma på nån sysselsättning som kan ge upphov till ett lika försmädligt skällsord. Jävla pilatelist kan förstås syfta på dem som håller på med pilates, men jag misstänker att det är för långsökt. Nä, jag fortsätter nog att skälla på frimärkssamlarna. Och spara på de finaste frimärkena.

*redan i ungdomen, ska jag kanske säga.
**Det töntiga ligger dock i frimärkssamlandet som begrepp snarare än i frimärkssamlarna som individer.