you say bark I say bite

Idag gjorde jag det igen!

Jag och döttrarna gick just in i en av de minigallerior som finns på DPC* när det från ena hållet kom cyklande fem killar i nedre tonåren. Först kom tre stycken i bredd – och med tre cyklar i bredd ryms inte mycket annat ytterligare än ett anorektiskt kollegieblock – och jag, som just skulle svänga in från vår entré och in på rakan, där idioterna befann sig, tvekade om hur jag skulle göra. Skulle jag vänta tills de bägge sista också cyklat förbi framför oss innan jag gick ut i gången?

Näej! Så fan heller! Jag stegade fram och spärrade vägen för slynglarna med en unge i vardera utsträckta armen, spände ögonen i dem och sa: "Det är ingen cykelväg dethär, gå av cyklarna." Jag var ursinnig och alldeles kolugn – till min egen monumentala förvåning, för den här sortens konfrontationer är jag urusel på (att ansiktslös skicka klagomejl till ansiktslösa företagsrepresentanter är en helt annan sak). Gloparna skulle givetvis jiddra och flina och fåna sig men jag gav mig inte förrän de klev av. Jag tror nästan de blev rädda att jag skulle klappa till dem. (Jag har ju nämnt tidigare hur arg jag kan se ut bara av att koncentrera mig.) Bakom oss hade även deras tre kompisar stigit av cyklarna.

Modesty Gillette grep alltså in i uppfostran av vår gemensamma framtid, det vill säga det uppväxande släktet. Nån måste ju! Nästan alla tittar bara bort och hoppas att det obehagliga ska gå över snart. Men det gör det ju aldrig om ingen säger ifrån. Dessutom var det en personlig seger för mig bara att ryta ifrån. Och detta att få gehör för mitt krav på hyfsat uppträdande hade en rent terapeutisk inverkan: tröskeln mot blötläggning av näsan nöttes ner en god bit. Huk er i bänkera, gôbber å kärringer!

*Den pöschkans centralorten, som mina k. läsare ju vet.