can't argue with the image

Jag står just och kokar en termos kaffe när jag hör, och sen ser, när jag lutar mig framåt och kikar ut, helikoptern. Den är på väg mot vårt hus och landar snart längst bort på gårdsplanen. Jag blir inte så värst förvånad, med tanke på husets läge är det en självklarhet att polisen kommer och frågar om vi sett nåt, och nu när de tre civilklädda männen knackar på är jag beredd med fika.

Pratstunden blir inte lång eftersom jag faktiskt inte har nåt att berätta – jag och Julflickan har varit inne i stan och shoppat; jag köpte en småsak i en butik där hon petade och pillade på i princip vartenda blingblingigt smycke de hade men butiksinnehavaren blev aldrig ens irriterad, och det var just under de timmarna som det hände – men det är ändå lite kul att få helikopterbesök, det är ju inte varje dag. När poliserna tackar för sig går jag ner i källaren. Telefonen ringer just, men jag struntar i det, det kan vänta.

Det är en torr och rymlig källare vi har, med praktiska och väl tilltagna förvaringslösningar. På en vägg har vi ett system med metallhängare av den typ som det brukar hänga strumpor och hårspännen på i butiker: där hänger alla barnskor som vi köpt för att ha till hands när barnen växer. Under hängarna finns rejäla backar för lego och liknande. Jag börjar ordna med det jag skulle göra där nere när en av helikoptermännen kommer nerför källartrappan med den bärbara telefonen. "Till dig", säger han och räcker mig luren. Jag tackar, tar telefonen och nickar mot garagedörren där han kan gå ut istället för att gå upp i huset igen.

"Hallå, det är jag?" säger jag i luren.
"Hej, det är Björn."
"Björn?"
"Ja … bowlingprinsen …"
Ah! Genast ser jag honom framför mig: lång, mörk, med djup röst och en dialekt som jag inte kan placera men som är lika mjuk som skrattet i anletsdragen. Vi träffades av en ren slump i bowlinghallen, bägge stod oväntat utan motspelare så vi gick ett par matcher mot varann istället. Han var oerhört sympatisk och jag blir glad att han ringer. Varm. Vi inleder samtalet lite fnissigt – eftersom jag inte genast placerat hans förnamn – men kommer snart in på våra katter. Under tiden försvinner helikoptermannen ut genom garagedörren. Ute på gårdsplanen ser jag en polisbil svänga in och stanna.

***

Det har sina fördelar att vara dokumentationsdåre. När Maken berättar om konferensen han nyss varit på råkar namnet på den äkta hälften till en av hans kolleger nämnas. Jag studsar: det är ett ovanligt namn. "Mänguu! Du måste ta reda på om han har varit med i Rörelsen, det kan ju inte finnas så himla många som heter så!" Jadå, det visar sig att mannen mycket riktigt var med i Rörelsen en gång i tiden. Jag visste väl det!

Snart kan Maken skanna in och mejla iväg inte mindre än sex stycken foton av kollegans man från tre på varann följande år i början av åttitalet. Man kan nu tro att en person som jag genast kan lokalisera genom decenniers avlagringar i hjärnans kökkenmödding och som jag dessutom har en rad foton på skulle vara nån jag känt rätt väl. Men faktum är tvärtom att jag inte har det blekaste minne av killen. Bisarrt nog kan jag inte ens för mitt liv minnas var han bodde, trots att det var nåt jag visste om flera hundra personer som jag kanske inte ens hade pratat med personligen (man umgicks i flock i de här sammanhangen och folk höll sig ofta till dem som bodde på samma ort, ja ni hajar).

Men. Som den dokumentationstok jag mycket länge varit har jag på baksidan av vartenda foto antecknat plats, datum och de avbildades namn. Därför vet jag att jag har varit perifert bekant med Makens kollegas man trots att jag inte har nåt som helst minne av det. En annan fullkomligt snövit fläck på kartan är vad det var för kamera jag hade. Den var uppenbarligen med överallt, men jag kan absolut inte komma ihåg hur den såg ut eller vad det var för märke. Hur kan jag inte minnas det? När jag än idag minns morsans Instamatic som jag glömde på Legoland när jag var åtta: hur den såg ut, hur avtryckaren kändes, remmen runt handleden. Den minns jag, men inte min egen.

Miss Gillette i kotteform. Vem älskar inte instamaticbilder?

Till de k. läsare som undrar vad den här postningens båda halvor har med varann att göra kan jag säga att drömmen jag relaterade först är ett hjärnans pussel av de senaste dagarnas fådda intryck (och så att Makens kollegas man inte är Bowlingprinsen, men att de båda gestalterna ändå har ett för mig solklart samband. Bland annat finns Bowlingprinsen också med i mitt fotoalbum, men det finns ytterligare två orsaker till att just han poppade upp i drömmen just nu. Ja det är så gränslöst intressant med drömmar. Särskilt andras, eller hur.)