du riggar dej flott

Söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag kördag

Det stod en liten tufsig farbror i foajén när jag kom till övningslokalen. Han verkade lite bortkommen, stod och beskrev i mobilen var han befann sig nånstans, väntade väl på skjuts.

Sen tassade han in i stora salen och tog i hand och sa att han hette Bosse Johansson. Och jag måste ju säga att det var för väl att en av världens bästa körledare inte såg ut* att vara en av världens bästa körledare, för då hade man väl fått dåndimpen och inte tordats ta en ton. Men det gjorde man ju nu, och man gjorde det så gärna för den här avväpnande mänskan. Som dompterade oss allihop på nåt omärkligt sätt: "Ta den här tonen …" aaaaaaa "Bra, och ta den rent nu …" AAAAAAAAA "Tack!" Och alla såg på varann och fnissade åt det larviga i detta: varför tog vi den inte rent från början? Vi kan ju det, han sa inte hur vi skulle ta den för att den skulle bli ren, vi bara gjorde det. Likadant när han sa "Jättebra, men sjung som altar nu och inte som nersjungna sopraner." Då gjorde vi plötsligt det, som om vi alltid liksom bara väntat på att nån skulle låsa upp den dörren. Och nu har vi en ny altidentitet som är så mycket mäktigare än den vi just har ömsat ut ur.

Mycket kloka, roliga och nyttiga saker sa Bosse Johansson åt oss i kördags: störst kanske det att en kör är det mest demokratiska man kan tänka sig, för där är varje röst alldeles unik och fyller sin egen plats; man inbillar sig kanhända att man inte märks så mycket i mängden men det gör man (och han visade genom att ta bort än den här rösten, än den där), och man är tvungen att ta ansvar för sin röst och vad man gör med den.

Häftigt.

*Han hade inte fracken på sig, till exempel.