2010-04-11

a cup a cup a cup a cup - aah (lindrigt uppdaterad)

Den här postningen sammanföll magiskt med och inspirerades av den här hos annannan. Redan är det flera som skrivit om sina egna koppar/muggar i kommentarerna, och mot min vana föreslår jag nu mina k. bloggbekanta att visa dem i egna bloggpostningar.

För bra längesen cirkulerade det en folksanning om att man skulle akta sig för att köpa en vit bil, för statistiken visade att det gjordes flest inbrott i vita bilar. Inbrottsstatistiken stämde, men slutsatsen var förstås felaktig.* Av en liknande orsak är det inte "typiskt" att man har sönder, sliter ut och slarvar bort just de saker man gillar mest: det är ju dem man använder oftast och har med sig överallt (i alla fall om man vet att njuta livet och inte låser in sin konst, sina bästa hårhajar** och sina skönaste tröjor i bankfacket). När min favvotemugg rök för halvtannat år sen var det alltså bara väntat. Förtretligt var det däremot att keramikern som tillverkat den inte stod att få fatt i, ty envar som dricker heta drycker vet hur fullkomligt avgörande det är att kärlet uppfyller vissa kriterier – och hur svårt det är att hitta två handgjorda ting som är likadana, ja ens tillnärmelsevis lika.

Till och med ormbunksbladen är tokrätt för mitt arbetsrum.
Här köpte jag muggarna (se sortimentet på filken Bildgalleri).

Mellan då och nu har jag haft en interimsmugg, men det är inte mycket som stämmer riktigt med den. Godset är på tok för grovt, dess rymd är otillräcklig och färgen som var riktigt vacker från början bleknade snart i disken trots att muggen uppgavs tåla maskindisk. Nå, vikarierat habilt har den gjort, men hädanefter får den stämpla eller dra sig fram på tillfälliga påhugg, för nu är den fasta tjänsten tillsatt. Nu har jag fått fatt i den rätta.

Jag tillhör alltså dem som vill dricka sitt te ur en balja. Min nya rymmer sex deciliter vilket är utmärkt: kulna vinterdagar måste man kunna få i buljong på en hel tärning plus skvimpmån. Och när jag slagit mig ner på jobbet med mitt te vill jag inte vara tvungen att ideligen fylla på. Sån ser min vardag och verklighet ut: hur mycket jag än önskat att jag vore den eleganta sorten som avnjuter sitt te i en grund*** smäcker kopp på fat i fint porslin, så är det mugg, stengods och stort djup som gäller. Men från morfars metodistkyrka har jag ärvt just en sån där tjusig kopp som jag vårdar ömt trots att jag ytterst sällan dricker ur den. (Av svårbegripligt skäl finns en matchande tillbringare också. Te i tillbringare? Saft i kopp på fat?)

Örat är ju fantastiskt.

Med en stor och två aningen mindre stora muggar i en pappkasse och magarna buktande av vettlöst delikat färsk pasta drog Maken och jag vidare mot nästa mål, som var blad till brygd att fylla baljorna med. Av flera fina tebutikstips jag fått avgjorde tiden och logistiken att det var den här vi skulle hamna på. This must be where teas go when they die, det säger jag bara. Butiken på Swedenborgsgatan 7 ser jobbigt trendig ut och som förstagångsbesökare behövde vi lite tid att ta in lokalen, ruljangsen och klientelet. Men uppmärksamheten och bemötandet var lika vässat som kunskaperna hos personalen; inom nån minut hade man punktmarkerat oss och inlett kontakten med en liten mugg välkomstte. Trots högt tryck märktes ingen irritation vare sig hitom eller bortom disken och vi blev stående där säkert en halvtimme och luktade och valde. Så innehöll kassen också åtta eller nio sorters te när vi svävade ut därifrån. De k. läsare som har möjlighet därtill rekommenderar jag varmt – så varmt som när vattnet susar i kastrullen och har bubblor stora som små fiskögon – ett besök här. Handlar man te kan man få göra det av en hästmassör. Bara en sån sak.

*Att flest inbrott gjordes i vita bilar berodde förstås på att bilparken just då innehöll störst andel vita bilar, vilket varje vaken och kritisk person bör komma på själv. För närvarande skulle jag tippa att de grå bilarna ligger risigt till i det här avseendet.
**Hårhajar kallar jag de där hårklämmorna som är så bra att göra svinryggsaktiga frisyrer med.
***Östasiater hävdar att te ska drickas ur väldigt grunda koppar för att drycken ska svalna genast och också kunna drickas ur så snabbt att den hela tiden har ungefär samma temperatur, alltså till skillnad från i baljor där den första decilitern är tungbrännarhet och den sista så sval att den praktiskt taget är ointresserad.