komm syster båt, komm Helge Skoog

Dåliga räkor var det inte, utan tvärtom en osedvanligt begåvad snapsvisa som körens ordförande lönnligen förfärdigat och kom stickande med just när Earth Hour började. Då gick det inte att läsa på notbladen hon delade ut, men coverlåten var väl värd den där timmens väntan. Hon hade satt ny text till Södermans Domine, en innerlig vädjan till Herren om frälsning. Domine, Jesu Christe Rex gloriæ sjunger man i piano innan man högljutt sänder upp sin begäran: Salva nos! så att församlingen hoppar högt i kyrkbänkarna (stycket saknar ej likheter med Ödessymfonin). Salva nos! Salva nos! Men när vi tände smålamporna efter energispartimmen och fick våra toner av Maestro sjöng vi istället Dubonnet, Jägermeister rom chardonnay och sen klämde vi i från tårna med nya altidentiteten (eller vilken stämidentitet det nu kunde vara) och en ärligt känd innerlighet calvados! calvados! och det inses ju enkelt att tämligen få fattar exakt hur kul och besjälat det hela är, men ni som kan låten lär förstå att vi allt framgent kommer att ha mycket, mycket svårt att hålla oss i skinnet när vi sjunger originalet.

Körhumor på det planet och inte räkor är alltså min egen teori till att jag tillbragte större delen av söndagen på horisontalplanet. Vilken lycka egentligen: att kunna göra det. Jag hann läsa en bok från pärm till pärm: Helena von Zweigbergks Sånt man bara säger. Den handlar om en syster, eller egentligen om två systrars livslångt tilltrasslade förhållande där syskonkonkurrensen ständigt sätter krokben för kärleken nej tar livtag på den tills de två är sammanlåsta i kramp. Nu ställs allt på sin spets: ena systerns livsåskådning har försatt henne i en situation där hon inte längre kan försörja sin son, utan blir illa piskad att lämna honom i den utåt sett mer lyckade men barnlösa systerns vård. Tonårssonen har skolstrul och är hårt instängd inom sig själv, och mostern, berättarjaget, har stängt ute sig själv från allt vad relationer heter. Inget guldläge för det tvångsumgänget således.

Boken igenom resonerar romanjaget om och undersöker i vad mån det är möjligt att göra sig oberoende av andra och därigenom slippa ta ansvar för nånting som känns jobbigare än valet av middagsmat för en. Blodsband, hur mycket förpliktigar de? Och är det möjligt att alls gå förbi de inbördes roller som cementerats ända sedan det yngsta av syskonen föddes?

Fastän uppvuxen utan syskon känner jag igen motsättningen mellan systrarna från andra syskonrelationer jag sett på nära håll. (Då avser jag inte de systrar som är mina döttrar, fast det finns somligt i den här boken som nog kan vara bra att hålla kvar i bakhuvudet för senare bruk. Om utifall att.) Av det skälet tycker jag att bokens utgång verkar lite väl önskedrömsaktig: min erfarenhet är att även om en av parterna vänder andra kinden till, så gör sällan övriga inblandade det, men så har jag också ett alter ego som kallar sig Miss Antrop och henne kan man ju strunta i om man är annorledes lagd.

Lustigt nog handlade även närmast föregående avslutade bok om två systrars, nej två gånger två systrars livslångt tilltrasslade förhållanden. Båda systerparen är tvillingar, identiskt lika och klaustrofobiskt närstående. Det Audrey Niffenegger undersöker i sin andra roman är dock egentligen inte så mycket syskon- som kärleksrelationer i allmänhet. Hur nära kan man komma en annan mänska? Hur nära är det sunt att stå en annan mänska? Hur mycket kan man uppgå i nån annan utan att förlora sin egen vilja? Hur skiljer man sin egen vilja från den andras?

Och finns det spöken? Jamen självklart. I Her Fearful Symmetry får man veta lite om hur deras tillvaro gestaltar sig, åtminstone de som uppehåller sig i närheten av Highgatekyrkogården i London. Hittills har Niffenegger visat sig vara en fantasyförfattare: debuten, Tidsresenärens hustru, handlade om … ja, just det. Och nu är det alltså spöken. Man kan självfallet läsa boken som en spökhistoria light, men spökena kan lika gärna ses mer symboliskt: som de vålnader som ibland fjättrar gamla kärlekar och hemsöker dem som försöker gå vidare ur en relation, eller inte vill eller kan det. Här får man fundera över i vilken mån det är möjligt att förena det man tror sig vilja ha med det som faktiskt fungerar, och vad det är man offrar för att åstadkomma det.

Det förekommer en rad relationer som Niffenegger lyckas fläta in i varann tämligen tajt, även om jag tror handlingen skulle ha stått sig också om grannparet strukits (skildringen av dem är den minst trovärdiga och deras strul löser sig på tok för lättvindigt). Av den orsaken går det inte att ge nåt entydigt svar på om boken slutade bra: den slutar på flera sätt varav något mycket bra, andra nöjaktiga och ett mindre bra. Men fullkomligt entydigt kan jag säga att Niffenegger skriver väldigt aptitligt. Jag avverkade Her Fearful … i rasande takt; den är betydligt mer driven än Tidsresenären, som började så starkt men slutade i ett stort blaha blaha. Ingen epokgörande litteratur men rasande god underhållning och ej utan tankestoff.