the house of someone else's season

Penelope, ja. Det ska jag också heta, visst ska jag det. Inte bara kära barn, utan också slöa barn förvä(r)var många namn.

Det här är inte första gången* jag skriver om mitt vävande, det som jag satte igång med för snart fem år sen i tron att tjugo meter varp, det går väl på ett kick att väva trasmattor av. För det gör det ju för tanterna som varken har hemmavarande barn eller jobb att sköta längre och som framförallt har skäl. Tvärtom är det ställt med mig, som har kottar och kneg – men inget skäl.

Tro inte att jag är oglad eller otacksam över att få låna en vävstol på obestämd tid. Att väva trasmattor är nämligen obeskrivligt roligt; snyggt blir det också när jag bestämmer hur det ska se ut**. Men av orsaker som ingen har kunnat bli klok på får jag inget riktigt skäl när jag väver. Skälet, det är glipan mellan övre och undre skiktet av varptrådar. I normala fall blir det ett rejält gap när tramporna trycks ner, men på den här vävstolen (som är uppriggad av sakkunnig vävtant) blir det max två centimeters skäl. Således: ett jämmer och ett elände att få igenom trasremsorna. Skyttel? pah: jag måste sitta och dra varje remsa decimeter för decimeter.

Två såna här ska ligga i badrummet uppe när vi renoverat det.
Mattorna innehåller slamsor av ett lakan från mitt allra första
egna bo för 24 år sen, två örngott som jag moddat så de passar
våra kuddar, en liten body och en liten pyjamas med valpmönster på
som båda bebisarna haft, släktingar till tvättsäcken jag specialsytt
till samma badrum som mattorna ska ligga i samt en gardin jag
levt med som mambo. Dessutom en del fusk, det vill säga
trasor jag saknar relation till.

Klippa mattrasor är också en uppgift man lätt leds vid. När jag fick pippi på lappteknik skaffade jag dock en tygskärare, och skärmatta och stållinjal har jag haft i evärdliga tider (kan man över huvud taget klara sin vardag utan skärmatta och stållinjal? I så fall: hur då?). Med dessa går det relativt geschwint att få till jämna fina remsor. Som alltså slutligen ska alltså lirkas in mellan varptrådarna.

Suck.

Vävningen tar som sagt tid; det går åratal mellan varje matta, men hittills har vi ansett att vävstolen inte direkt står i vägen. Nu börjar det emellertid bli dags att inreda ett eget rum åt Julflickan och Lillis***: just nu bebor de det före detta vardagsrummet, och nåt annat rum som rymmer ett vardags- har vi inte. Ergo: väck, vävstol! Jag saknar en soffa! I ett helt hus finns det inte en soffa – är det klokt det? Kommer det folk hit får man sitta och häcka i köket. (Hm. Är det därför det aldrig kommer nån hit.)

Sen i förrgår har jag faktiskt vävt två små badrumsmattor, och nu ska det bli en julmatta också. Kanske kroknar jag efter det. Men förmodligen kommer jag att skaffa vävstol igen (kanske när vårt galna Ernst-projekt är fullbordat) och väva några av de snygga färgdrömmar som skimrar i min vävarsjäl. Men den själen, den måste ha ett skäl.

*… utan andra, tror jag bestämt
**Det är naturligtvis en smaksak neeej! jag är en rikslikare för stil och elegans! men med mina mattor är det som med min mat: jag lagar bara mat som jag själv tycker om.
***Det rummet ska heta Odysseusrummet.