with an absent-minded smile

Jag har två små döttrar. När jag slog upp ögonen i morse, nämligen mot budoirens söderfönster, erinrades jag om det på detta sätt:


Att jag är mamma får jag ständiga påminnelser om, bland annat genom den säkerligen här redan omtalade blödighet som inte gjorde sig gällande i nån större utsträckning förrän för fem år sen. Imorse satt jag med Julflickan i knät och klädde henne medan hon tittade på barnprogram. Enda chansen för mig att få göra det är när hon är koncentrerad på nånting annat än kläderna, och jag griper de tillfällen som yppar sig, väl medveten om att de gånger jag får klä på min äldsta dotter sannolikt är lätt räknade.

Det norska program som visades fick mig att lipa som en illa inlagd sill. Det handlade om den konflikt som uppstod när en – bara en! – lucia skulle koras i kamratgänget. Flickorna kom i luven på varann och osämjan slängde vilt omkring sig med stora soppsleven tills äldste pojken kom på att kora sin mamma till Lucia. Hon var född den 13 december och var döpt efter Lucia, men hade aldrig nånsin i hela sitt liv blivit vald till Lucia. Det var så känsligt spelat alltihop och sången som lussetåget sjöng när det nalkades i snöiga vintermörkret var så fin att tårarna rann och rann på mig. Dripp sa det när de droppade ner på mitt bara lår. Aldrig ville de sluta. Lyckligtvis var Julflickan uppslukad av programmet och märkte ingenting. Jag höll henne i famnen och andades in henne. Tillfällena till det är inte heller många längre: åtminstone inte jämfört med hur ofta jag skulle vilja sitta just så.

Fast tvätta åt dem bägge lär jag garanterat få lov att göra i många år än. Men av nån anledning får jag för mig att anblicken av ett element fullt med stringtrosor inte kommer att föranleda nån större lust att blogga.