you'll never get rid of me

Sedan den fredagskväll då Julflickan smög ner till Maken och mig när vi satt och tittade på Mamma Mia! har vi ansatts av ständiga önskemål om att få höra Abba, såväl hemma som i bilen. Mamma Mia! ropar både femåringen och tvååringen. Jag kör då en cd-version av "Abba" som innehåller hundratals bonusspår, mest från de tidigaste plattorna men också lite arkivmaterial som inte släpptes på nån av de vanliga skivorna. Det känns rätt att börja från början; musiken verkar tilltala personer som annars mest trallar Mamma Mus och Molly Mu och allt vad de heter. När jag lade på "The Album" behövde Julflickan bara lyssna en kort stund på Eagle – denna ultrasköna låt – innan hon dömde ut den som twåkig. Nå. Hon får väl stå på tillväxt: själv var jag dubbelt så gammal som hon är nu när den skivan kom, och jag fick den inte förrän nåt år senare för så dyra var LP-skivor då om ni inte minns det, k. läsare.

På väg hem från den pöschkans centralorten idag begärde Julflickan dock efter tre lyssningar av Mamma Mia att få höra en annan låt. Hon kunde inte beskriva vilken, och det höll på att bli riktigt eländigt innan hon klämde ur sig att dom sjunger hanni. Ah. Ja då så. Friden lägrade sig ånyo. Det är mycket intressant att höra barnen själva sjunga de här låtarna sen, utan musik. Julflickan kan räkneorden till och med tretton samt några spridda glosor på engelska, men det förslår knappast för att hon ska kunna sjunga med. Lillis kan nog inga engelska ord alls. Men mamma mia och hanni hanni kan de uttala bägge två, och det räcker långt!

Som tidigare nämnts härstädes betraktades Abba av morsan och hennes radikala polare (det här tilldrog sig på den tiden då det var otänkbart att inte vara radikal) som musikens antikrist och en symbol för ond kapitalism, utsugning, kulturell utarmning och Palme och Geijer, Nixons lakejer. De unga radikala väninnorna tågluffade gärna i öststaterna och morsans bästa väninna hade en god vän i Östtyskland. Ett år hade det luffats i Tjeckoslovakien. Det koms hem, det bullades upp tjeckisk hemslöjd: handmålade påskägg som mirakulöst nog överlevt hela vägen hem utan att gå sönder, små snidade träskedar, slöjdade dockor, en harskramla, ja vad som helst som såg taffligt ut och inte var av plast och som man med uppbådande av sitt allrasom mest kulturellt fascinerade tålamod hade måst köa för till tretton olika små tanter och trixa till sig genom ett invecklat system av handskrivna kvitton på uslaste pulppapper. Och! Tjeckisk folkmusik hade det också hittats! genuin musik av och med äkta artister, ingen löpandebandsproducerad mallmusik med det enda syftet att sko upphovsmännen, minsann! Nu ni ungar, nu får ni stänga av Abba ett tag och lyssna på riktig musik!

Singeln med fotot på den tjeckiska sångerskan fladdrade i en uppeggad hand, fladdrade röd som en fana i ett demonstrationståg där i studentlägenheten. Vi ungar himlade kanske lite med ögonen, fast slapp undan begrep vi ju att vi inte gjorde. Asi Asi hette låten. Tänk det! Tjeckiska och allt. Det var faktiskt lite spännande. Vi hade aldrig hört nån sjunga på tjeckiska. Både de små tjejerna och de stora (morsorna, alltså; de var inte så himla gamla vid den här tiden) var till slut uppskruvat förväntansfulla. Igång snurrade skivspelaren. Upp lyftes pickupen. Ner sattes den, försiktigt, i det dittills helt ospelade svarta spåret. Det knastrade knappt ens sådär första gången. Hur lät tjeckisk musik? Var den svängig eller skulle den låta helt främmande i våra öron?

När de första tonerna ljöd ur högtalarna stod vi som fallna från skyarna allihop. Men snart brast vi småtjejer ut i ett gapskratt som nog knappast har överträffats till denna dag. När de stora tjejernas bestörtning, nej chock! hade lagt sig såpass att en av dem åter förmådde röra sig slets tonarmen bort från skivan, som såvitt jag vet aldrig nånsin spelades i sin helhet.

Det var ett cover av Honey Honey som de radikala morsorna erövrat där borta i öst. Och det var påfallande lite gnäll på vårt monomana (nej för stereo hade ju långtifrån alla) Abba-lyssnande efter det. Undrar vilken musik jag själv kommer att dissa när barna får möjlighet att välja annat än sånt vi tvångsmatar dem med.