2008-12-26

left his footprints by the garden tree

Av döttrarna grundligt bepussad och benyst stöp jag efter styvnackat motstånd i sjuksäng på juldan. Det kom inte så typiskt som man kan tycka: med barnas mormor i huset fanns en extra vuxen som avlastning. Eller nåt. Hur som helst blev jag kommenderad att sova, men svarade med ordervägran: nog för att det sved i ögonen och nog för att jag inte orkade vara uppe, men sömnig var jag egentligen inte. Lösning: läsning.

Ur köhögen valde jag en av de böcker jag inte vågat ge mig på tidigare, väl medveten om att den tillhör dem jag måste sträckläsa när jag väl börjat: Mo Hayders The Treatment.

Som tolvåring hittade jag Agatha Christie, som var på precis rätt nivå. Bisarrt långsökta mordgåtor vars lösning oföränderligt presenterades i biblioteket på prästgården och som aldrig krävt intimare närkontakt av utredaren än en okulärbesiktning av ett och annat fotavtryck i en rabatt. Nyckeln till ett av dessa mysterier finner faktiskt detektiven genom att flukta på flickknän (redan i förpuberteten förvärvade jag alltså den ovärderliga insikten att knäna är det som avslöjar en kvinnas sanna ålder).

En och annan Sherlock Holmes hade jag redan tuggat i mig, och givetvis en uppsjö Tvillingdeckarna som var så humoristiskt skrivna att största nöjet med dem var de dråpligt formulerade situationer som Klas och Göran hamnade i. Favoriten måste ha varit Långtradarmysteriet, ur vilken Ingenting hände utom att en hallåman vrålade att nu skulle Lasse Lönndahl sjunga etsade sig fast*.

Efter de sexti Christie och nästan alla Stieg Trenter, där mysterierna nästan var underordnade Stockholmsskildringarna vilka till sist var vad som kom min formliga stokkofobi att vändas i en oäkta men ärligt känd Stockholmsnostalgi, tog det tvärt slut med deckarläsandet. Min pusseldeckarbägare var rågad. Genren blev mig ointressant. Ett ansenligt antal år förflöt innan jag gav mig på en deckare därnäst: efter febriga rekommendationer från flera personer vars omdöme jag litade på köpte jag en Minette Walters. Jag öppnade den på färjan på väg hem från England. Jag minns än hur det sved i ögonen när jag slog ihop den efter att girigt, förhäxat, ha absorberat vartenda ord mellan dess pärmar.

Deckaren hade blivit byxmyndig, ja väl det, sen Agatha Christie och Sivar Ahlrud. Nu var det människorna som stod i centrum, inte ledtrådsletandet. Just Walters har skrivit ett par deckare som jag läst nästan på ett enda andetag – bara för att inse efteråt att inget mord begåtts i boken. Och det behövs inte heller. Faktum är att också det här kärlet börjar rinna över för min del. Jag är då sannerligen inte äckelmagad av mig, men i denna nya generationens deckare trängs detaljerade beskrivningar av alla upptänkliga – fast allra helst fullkomligt otänkbara – sadistiska våldsdåd. Med mindre än tortyr, är det som om författarna tänker, går det inte att intressera läsaren.

På nåt objektivt sätt måste jag säga att Mo Hayder verkligen är virtuos i det här facket. The Treatment har precis allt man kan begära. Personerna är trovärdiga liksom deras privata problem. Huvudpersonen är inte försupen och våndas inte över en kvaddad familj. Intrigen är briljant: komplex och komplicerad utan att bli särskilt krystad. Hela tiden matas man med preciiis lagom mycket information för att kunna dra slutsatser (som förstås måste bli fel rätt många gånger innan man tillåts se sambandet med bara ett litet försprång framför utredaren). Det är svårt att tänka sig en mer välskriven äckeldeckare.

Men. Det var med en stigande emotionell utmattning jag läste (fortfarande dock utan att kunna sluta). Barnporr, pedofilringar, sadistiska böjelser. Jag vet ju att det finns. Att det finns alldeles åt glödheta helvete för mycket sånt, överallt. Att folk måste medvetandegöras, att opinion måste skapas. På vilket sätt det vara månde. Eller? Det är mycket möjligt att man på det här sättet når betydligt längre än man gör med informationskampanjer. Såna kan man välja bort. Spänningslitteraturen är svårare att värja sig mot, där får man sig obehagliga sanningar till livs antingen man vill det eller ej. Men trött blev jag i alla fall. Nerslagen. Matt. Mätt

– inga fler äckeldeckare nu på länge. Tror jag ska läsa om en Trenter istället; det finns en med så elegant lösning: gärningsmannen avslöjar sig genom att vara iskall om handen en varm sommarafton. Och till Sergels torg är det länge än.

*Att jag än idag fnittrar åt den meningen kan bero på att tanken på mig själv som tioåring, av gapskratt åt detta upplöst till en sladdrig klump, är så rörande fånig. Eller också kan det bero på att jag fortfarande tycker det låter så skojigt.