tjeckiska dockfilmer, tecknat blaj

"Det är inte klokt", funderade jag i bilen på väg hem från den pöschkans centralorten. "Redan lucia, och jag känner inte tillstymmelsen till julstämning."
Maken, som kan höra mina tankar åtminstone när jag tänker högt, höll med. "Julstämning? När kände man det senast?"

Ja, när. Eller: vad består egentligen julstämning i?


Snö. En vit jul var det väl några decennier sen man slutade tro på. Julen är numera antingen kal och kall eller bar och blöt; titelmatchen om tristaste tänkbara midvinterväder pågår i en dyster hörna utan en enda åskådare.

Pynt. Årets meningslösaste dag i ett tidevarv där julprydnaderna fläskas upp innan den sista halloweenpumpan hunnit tas bort är obestridligen skyltsöndan.

All den goda maten. I tider då man kunde ge bort ett präktigt vinteräpple i julklapp och mottagaren faktiskt blev överväldigad av glädje var säkert julbordet nåt att se fram mot. Själva kämpar vi mot tanklöst frosseri och lättjeövervikt och försöker snarast banta ner antalet rätter till helgens måltider.

Klapparna. Ja, som sagt: i tider då man kunde ge bort ett präktigt vinteräpple … Vi har råd att köpa allt vi behöver när vi behöver det och dessutom en massa vi inte alls behöver när vi känner ett konstruerat behov av det. Ingen över tolv vill egentligen ha några julklappar. Den materiella övermättnaden är oss en vämjelse men en vi har mycket svårt att värja oss mot eftersom vi får lära oss att überkonsumtion = samhällsnytta. Spara suger gammal brottarbalk. Slösa äger – bokstavligt talat.

Inte ens Kalle Anka och hans vänner önskar god jul ger nån nämnvärd känsla av att den 24/12 skulle vara nåt särskilt. Video har vi haft länge och det är fler än en tevekanal som sen många år sänder sin egen variant på tecknat julpotpurri.

Juletiden är det enda jag kan komma på som särskiljer denna vintersäsongens hysteriska kokpunkt. Allt ondare om tid får man. Alltmer stressad över alla måsten blir man. Allt mindre hinner man – tycker man; men bara i relation till hur mycket det anses att man likt upupa epopskalops i en mops prompt ska propsa in i de här stackars dagarna när året redan ligger och rosslar på sitt yttersta. Det hade ni inte tänkt på va: att det sannolikt är julen som ger varje år dess dödsstöt. Firade vi inte jul skulle året antagligen ha femton månader.

Julflickan i sitt rätta element.

Summan av denna hopräkning skrivs inte julstämning så mycket som julförstämning. Här vore det förstås läge för nån klämkäck eller förnumstig tänkvärdhet, men jag har inget gladare budskap att komma med än att jag tycker man åtminstone kan överväga att lägga ner julen helt och hållet. Inte för att gilletteska familjen vägrar jul: vi plockar kryddpepparkornen ur sillsallaten och vidtar inte fler eller större anstalter än vi mäktar med. Det blir västerbottensill. Det blir ganska mycket julklappar, men nästan bara till barna. Det blir närmare noll släkteri-släktera-släkterallanlej*. Och i år har jag bestämt mig för att inte känna nån som helst stress för jobb och så gott som ingen för ohunna måsten. Istruntade måsten är bra övning inför detta. Den k. läsaren kan själv fylla på med egenistruntade måsten:

*uppesittarkväll
*sillsallat
*dopp i grytan
*högläsning ur Jeremiaderna
*lutfisk
*kreativa servettringar av papier-maché** och mattlummer
*klenäter***

*Vilket ändå är för mycket!
**Nehej, men slå upp det i SAOL då så får du se!
***klenäter vi.