the most beautiful skies as a matter of fact

Såhär började dan före dan:


Och såhär slutade den, i alla fall för solens del. Och däremellan kom det spridda inköp, bland annat av en julgran vilket var första gången i världshistorien för mig, som annars sätter en ära i att jaga mina granar själv. Men den här gången hade jag bara inte tid. Då får man vara lite pragmatisk.


Den k.läsaren lägger särskilt märke till hur den kompakta muren av granmörker tvärt tar slut ungefär en fjärdedel in från vänster i bilden. Detta är en ungefär tio månader gammal förnyelse av västervyn som möjliggjorts av en föryngringsyta som sveper fram som ett band och slutar tio meter bakom vår tomt.

Nu tror många kanske att jag använder ordet föryngringsyta när jag egentligen menar vederstygglig och rovgirig skövling av naturen med snöd vinning som enda drivkraft, men i det här fallet är det absolut inte så. Tvärtom har detta hygge blivit ett jättelyft för oss och alla andra som bor i vår del av byn. Kvällarna har förlängts med en timme, alla årstider. Vår egen lilla skogplätt är plötsligt inget fuktkyligt mygghål. Visst har en del av stigarna där jag gått hela livet försvunnit, men herregud: här finns skog så det räcker och blir över*, och stigar måste man ändå ständigt bana sig nya. (Det är faktiskt ingen stor föryngringsyta. Lång är den, men smal.) Dessutom står som synes en hel del träd kvar.

*A tree is a tree – how many more do you need to look at? lär Ronald Reagan ha sagt. Där håller jag inte alls med honom, men just här har vi som sagt rätt gott om dem.