2008-11-16

like a symphony

En dag av svennelycka: den högsta lyckan. Allting var vanligt ja rentav rätt trist, vi gjorde inget särskilt och vid lunch, just när vi hade tänkt pallra oss ut, började det novemberregna. Men tänk att då hade lakanen jag förutseende nog tvättat igår kväll just för att kunna hänga ut tidigt idag redan torkat tack vare den annars på alla sätt jättepestiga blåsten, och barna tjoade av förtjusning när jag föreslog pytt till lunch och åt verkligen också denna pytt med god aptit, och sen föreslog jag att vi skulle göra ett nytt försök med julfotografering och fick mot förmodan ja på det; Maken och jag byggde då en julgrotta som barna tyckte det var kul att vara och låta sig fotograferas i vilket resulterade i en mysig stund tillsammans plus en bild som duger till julkort, kors i taket. Sen byltade vi på oss för ruskväder, och plötsligt var Lillis så förtjust över de nya fodrade regnbyxorna och den nya vintermössan, som hon igår avskydde både i butiken och hemma så mycket att hon måste gallskrika ut sitt hat, att hon skrattade förälskat när hon fick se sin egen spegelbild; och när vi väl kom ut på eftermiddagen regnade det snöblandat på tvären, och vi valde då att promenera till byns absolut mest exponerade plats när det blåser från norr, nämligen badstranden, helt sinnes givetvis men Julflickans kompis som bor precis där var hemma och jodå, ville komma ut och leka, och barna struntar väl i vädret, de hade hur kul som helst och Maken och jag sprang omkring och lekte med de tre småtjejerna för att hålla värmen, och sen blev vi inbjudna på spontanfika av kompisens föräldrar som är mycket trevliga och Lillis fick ett par urvuxna allvädersstövlar med fuskpäls utanpå och sen stannade Julflickan kvar och toklekte med sin vän medan vi andra gick hem och foliestekte hel forell i ugnen, och den åt och åt och åt barna av och sist på dan låg vi allihop i största sängen och jag högläste en bok som hette Myggmedlet* och som var så dråplig att alla skrattade, inte minst jag som nästan fick en av mina fnitterattacker och måste torka tårar ur ögonvrårna när Räven inventerade sitt kylskåp och Griskultingen var tvungen att stoppa kottar i trynet mot stanken av myggmedlet

och allting var så himla otippat underbart att jag måste skriva upp den här dan för att efteråt inte gå och inbilla mig att jag bara har fotogeniskt minne när jag kommer ihåg den som så sorglös.

*Myggmedlet, Väderhåren och Kossans matpaket är skrivna av Björn F. Rörvik och illustrerade av Per Dybvig. De är så kongenialt gjorda både till ord och bild att jag tycker att man måste läsa dem, trots att böckerna är behäftade med obegripligt många och flagranta korrfel. Jag som är tokig i Barbro Lindgrens Loranga-böcker har haft högtidsstunder de senaste dagarna. Och dessutom hade jag aldrig kunnat ana att de gulligaste ord som kunde uttalas av min femåriga dotter är kossans matpaket – det låter så fint när hon säger det att jag lurar henne att säga bokens titel gång på gång.