klart hon fick ju och ni med sa jag klart ni får ta

På bokmässan sprang jag på en titel av Mirja Unge som jag inte ens visste fanns. Nu var den redan utgiven i pocket. Den fick bli en av exklusiva sex (6) böcker som följde med hem från Göteborg.

Brorsan är mätt är en novellsamling, men kunde lika gärna vara ett fotoalbum ur en persons liv. I alla fall får jag efter ett tag känslan av att det är så: att de olika episoder som skildras skulle ha kunnat vara upplevda av samma person. Förhållningen till och synen på det som berättas skiljer sig lite från novell till novell, men inte mer än att det skulle kunna förklaras med större eller mindre erfarenhet, högre eller lägre ålder.

Unges berättarstil är sig i stort sett lik från det jag läst tidigare. Det är i mina ögon en styrka. Många beklagar sig över att det är svårt att läsa Sara Lidman på grund av dialekten; den har aldrig vållat mig det bittersta bekymmer, men när jag läser Mirja Unge är jag ständigt på tårna. Nej, jag vet, det var ju onödigt att dra in Lidman i dethär eftersom det inte är nån dialekt som gör Unges prosa krävande. Istället är det rytmen, det att texten är framtänkt och inte författad, som gör att det känns som om man ibland backar en bit och tar om (vid närmare eftertanke är det nog inte så i mer än hälften av fallen: det är texten själv, berättarrösten, som går tillbaka och tar om, stryker under, tänker efter, får insikter). Det är sugande skickligt, man dras obönhörligt in i nån annans huvud och verklighet fastän man inte alls vill det. De liven, det livet, vill i alla fall inte jag läsa i, utan om, för att kunna bibehålla nån liten distans till det.

Men distans gives icke.

Det Unge gör är egentligen en bedrift. Hon skriver inifrån personer som har förtvivlat ont om ord men hon lyckas ändå med omtagningar och ellipser få till precis såna mellanrum mellan orden att man ser nästan allt ändå. Mycket av det skulle man helst slippa se. Muntert är det nog ingenstans även om en spraktorr galghumor harklar sig här och var. Men trots den skärande utsattheten är det inga stackare som skildras. De har en kärna av integritet som förblir intakt och när jag funderar över novellerna såhär efteråt undrar jag om bristen på ord inte faktiskt också skyddar den kärnan mot hemskheterna. Åtminstone skyddar den mot andras rubriceringar och därmed på förhand bestämda känslor och reaktioner. Den gör det möjligt för den drabbade att relatera till skeendet utifrån sina egna förutsättningar. (Som den k. läsaren förstår är Mirja Unges novellpersoner inte såna som gastar på krisgrupper så fort de snubblar på en tallrot.)

Hon är så bra, Mirja Unge. Läs henne. Brorsan är mätt eller nån av de tre – om jag nu inte har missat tillkomsten av ännu fler titlar – romanerna.