klang min vackra bjällra

Den här bloggposten är inspirerad av vad Musikanta berättar här.

När dansgruppen hade stor uppvisning vägrade min yngsta gå upp på scenen. Hon var med på genrepet som började en timme innan publiken släpptes in, men när själva showen skulle börja slog hon till bromsen. Mormorn lirkade och pockade, men jag hörde tonen i Lillis nej och tjatade inte; föreslog bara att vi skulle titta på istället. Och det gjorde vi, jag med en nöjd unge i knät och stolt över att min fyraåring sagt ifrån när det inte kändes kul längre.

(Varning här för obearbetad surdeg) Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt eget pianospel. På min tid fick alla som ville spela instrument börja med blockflöjt i trean; så även jag, och jag tyckte det var jättekul. Av nån anledning var blockflöjt dock inget man fortsatte med, och eftersom Mormorns livslånga och ouppfyllda dröm var att kunna spela piano fick jag gå över till sagda instrument istället.

Jag minns inte att jag protesterade, det kändes nog kul i början; men hur det nu var uppstod inget samförstånd mellan mig och pianot. Redan efter nåt år började det ta emot. Men att sluta var inte att tänka på: jag hade ju en livsdröm att uppfylla gubevasch. Med åren kom mitt pianospel att bli ett av de riktigt inflammerade såren i relationen mellan Mormorn* och mig. Jag fick bara inte sluta spela. Det var inte pianolärarna det var fel på, tvärtom; den sista jag hade visade också prov på klokhet och empati när hon tog kontakt med Mormorn och påpekade hur meningslöst det var att jag spelade när jag inte övade ett skvatt hemma och faktiskt inte ville spela. Först då fick jag sluta. Jag var femton eller möjligen sexton.

Låt mig försäkra att jag ser välviljan bakom Mormorns agerande. Att kunna musicera är en fin sak. Bland annat ger det möjlighet att musicera tillsammans med andra, vilket sannerligen är en synergetisk upplevelse jämfört med att göra det solo**. Men ingenting är roligt som görs under tvång. Och såhär drygt trettio år senare undrar jag om jag hade kunnat förändra nånting genom att göra som min pyttelilla dotter: säga Nej! den gången det var uppvisning på musikskolan och man krävde av mig att jag skulle spela ensam inför publik på en stor jäkla scen. Jag ville inte spela, jag blev nästan förlamad vid tanken på att vara föremål för alla dessa blickar, och det gick också därefter: jag spelade fel, jag spelade fult, jag spelade så att folk sannolikt undrade varför man hade släppt ut mig på scenen. Det var ingen medveten protest: jag hade nog velat spela felfritt, men jag kunde inte, och även det bidrog till den paniska nervositeten.

Men att jag inte sa nej! Jag kunde helt sonika ha tvärvägrat att gå fram till flygeln som tornade upp sig ute på den ändlösa stäppen. Jag kunde ha gått därifrån. Fast det säger väl ganska mycket om mig att jag inte ens kom på tanken förrän trettiotvå år senare.

Och det säger sig väl självt att jag inte är en förälder som nånsin vill tvinga mina barn till nån särskild aktivitet***. Jag uppfattar båda mina döttrar som oerhört mycket självständigare än vad jag själv var som liten och halvliten och är säker på att de kan välja själva bara vi föräldrar visar dem många alternativ att välja bland. Outtalade förväntningar är det svårare med, men jag försöker vara uppmärksam på och motverka såna också. Och: jag är fullt förberedd på att jag kan få skit av mina barn längre fram i livet för att jag inte har tvingat och drivit på dem inom ett eller annat område; det hör ju till. Men min övertygelse är nu en gång sådan den är, och den bygger på en gedigen erfarenhetsgrund. Hör ni det, älskade döttrar: mamma vill bara väl.

*Vid den tiden var hon förstås inte mormor än.
**Inte för precis alla, kanske, men för de flesta, törs jag påstå.
***Skolarbetet undantaget.