more each day now

I mina fölår anmärkte en gång en besökare att man fick myror i huvudet av att skärskåda min bokhylla, så heterogen var den. Han sa nog inte så, men han sa inte spretig heller trots att det var vad han menade. Sen avslöjade han att han brukade kolla in folks bokbestånd för att bilda sig en uppfattning om hurdana bekantingarna var.

Kommentaren väckte flera olika reaktioner hos mig (alla naturligtvis väl dolda): jag kände mig smickrad över att vederbörande, som jag uppfattade som smart och rolig och såg upp litegrann till, hade gjort sig besväret att undersöka mitt bokbestånd. Vidare blev jag förtjust över att inte ha gått att sortera in i ett visst fack. Slutligen häpnade jag över att personen – som jag alltså uppfattade som skärpt – var omogen nog att nämna att han försökte pussla personlighet med ledning av bokhyllan: det där är väl lektion 1A i alla ungdomars prettoskola, och vi var vid tillfället i tjugoårsåldern bägge två. (Men på det hela taget tippade inte vågskålen över åt fel håll. Han och hans ännu intellektuellare polare lärde mig spela canasta och röka Camel.)

Liknelser med saker som speglar andra saker är ju populära (ögonen påstås vara själens spegel, naglarna kroppens, håret grovtarmens och allt vad det nu är), och att ens bibliotek speglar ens personlighet är en klyscha så nött att den fransat upp sig i bägge ändar och därtill är trådsliten på mitten. Men det intressanta med just den spegeln är att den till skillnad från ögonens glans, naglarnas tjocklek och hårets lyster går att manipulera in i minsta detalj. Inte speglar bokhyllan nån personlighet! nej, den visar vem bokhållaren är i andanom. Räck upp handen den som inte (förr och/eller fortfarande) köpt böcker med baktanken att impa på folk som granskar ens bokbestånd!

Själv lade jag de anspråken på hyllan när jag kom på att jag ju läst en ohygglig massa böcker som jag inte äger. Hela grejen föll genast platt, och skönt var det. Ändå är jag inte fri från tankarna på hur helheten ska te sig; ändå kan jag inte bara slänga rubbet och bara behålla de av en eller annan anledning omistliga volymerna (en tröttmaframkallande kollektion bara de): nej, för nu tänker jag på vilka böcker mina döttrar kommer att vilja läsa framöver, och vilka böcker jag anser bör finnas till hands så att de får syn på och förhoppningsvis läser dem. Då måste det vara en välavvägd blandning med en hel del god underhållningslitteratur och kanske rentav lite trashiga böcker insprängda bland alla de seriösa och bildande volymerna, annars lär de sig snart att aldrig välja nåt ur morsans och farsans hyllor.

Så det där korset jag släpat med mig sen tonåren, det får jag nog vackert dra vidare även om jag snidar lite här och där på det. (Det är förresten i bok. Vad annars?)