behind the wheel of a large automobile

Lillis är hemma, småkrasslig. Vid lunchen sitter Maken och hon och jag kring bordet och småpratar. Lillis berättar om sina förehavanden i den värld som är gränssnittet mellan hennes inre liv och vår prosaiska vardag. Maken betraktar henne, lägger ifrån sig gaffeln. Frågar så:

"Brukar ni leka mamma pappa barn ibland?"
Lillis tittar på honom. "Nej."
"Jag leker det varenda dag", säger Maken.

Han behöver inte förklara för mig hur han menar. Vi ser på vår yngsta dotter, denna alldeles egna entitet. Hur hamnade hon här? Hur kan hon vara så självklart nära och samtidigt så skild från oss, så sär-skild? Och den andra, den stora som är i skolan, hon är annorlunda hon med, fast på sitt egna sätt.

Det tog lång tid innan jag såg mitt liv efter gymnasiet som annat än en lek för myndiga barn. På det kvartssekel som gått sen dess har jag ju hunnit vänja mig, men i grunden består overklighetskänslan. Och den förstärks markant av just barnen: jag kan intala mig att jag bestämmer själv så länge jag väljer vad jag ska jobba med och vilka möbler jag ska ha och om jag ska ha liguster eller tuja, men barnen går inte att möblera med, inte att tukta och forma som en häck. I nåt skede av det ofantliga sällskapsspel som kallas livet kom de hit, och nu är de här och leker med eller bredvid oss, och snart kommer de att dra vidare till andra lekplatser, spela andra minispel i det stora spelet. Kommer de att tycka att de lämnar spelplanen och träder in i verkligheten? Tycker sig folk göra det?